One-night-standets eviga paradox
Från mitt högst ödmjuka utkikstorn tycker jag mig ha funnit en diskrepans mellan vad folk under nyktra, politiskt korrekta tillstånd harklar ur sig angående engångsligg och vad de egentligen gör under liggets förarbete. Föga förvånande kanske, men varför är det då inte mer diskuterat eller för den delen, redan socialt accepterat att på regelbunden basis gå med högburet huvud hem från bortamatchen?
För medan folk, vitt och brett, på lunchraster, i kollektivtrafiken och hos frisören sitter och fördömer "ytliga" och "genanta" "uppmärksamhetsprostituerade" för ett dekadent och innehållslöst leverne, önskar de innerst inne att de var lika avslappnat frisläppta. Inte nog med att folk sitter och drömmer om en annan typ av uppförande, de är också beredda att alternera sitt medvetande med hjälp av kolsyrade drycker, diverse droger och annan stimulantia.
Detta resulterar, lite förenklat i en demografisk översiktsbild som består av två separata, men ändå ganska liktänkande fallanger. En lite större grupp som fördömer strävan efter att träffa tillfälliga sänggymnastikpartners på krogen men som ändå själva försöker hitta sig en trevlig kompanjon. Och så en lite mindre som inte fördömer uppförandet och som givetvis också letar efter en attraktiv side-kick.
Det jag vill veta är alltså följande:
Vad tycker ni om fenomenet engångsligg?
(Det ska klargöras att jag inte ägnat mig åt denna nattliga aktivitet på flera år, att jag just nu befinner mig i ett kärleksfullt och exklusivt förhållande, och att jag helt uppriktigt är nyfiken på vad den allmänna uppfattningen är kring denna trevliga fråga.
Och som vanligt: Svara gärna på trådens fråga, men skippa kommentarerna om mitt sätt att skriva. Det här är min last, och jag kan inte sluta hur mycket jag än försöker.)