När gav du det som bara kan ges senast?

Jag säger rätt ofta till dem jag umgås med, älskar osv att jag gör det. Även till mina vänner. Det är väldigt viktigt att man visar och säger det speciellt till sina vänner. De känner sig uppskattade och vet att no matter what är man där och det är väl det vänskap betyder.

Sålänge man är ärlig mot sig själv och sina närmaste flödar kärleken automatiskt. Jag berömmer och stöttar de flesta av mina vänner.

Sen är en sak att alla jag känner inte är vänner, en del är bara bekanta. Även vissa av dem får ta del av min kärlek, om de förtjänar den förståss;P

Sen är jag uppväxt i England där människor har mindre problem med mänsklig kontakt, och avsaknaden av jantelagen.

Men jag håller med trådskaparen, try it, you´ll like it!

Visa dig inte svag. Bli eremit och hata alla!

ToyboY P23: Prövat satanism?

precis som med monogami, karriärism m.m. är ju strävan efter kärlek och uppskattning bara ett resultat av sociala strukturer och gamla traditioner. nu säger jag inte att det skulle vara någonting negativt att ge eller få kärlek, men det blir farligt när det bli ett självändamål.

har aldrig "gett kärlek" till familjen eller polare. vad är det för skit?? man måste inte "ge kärlek" för att dom ska fatta att dom betyder nått för en. ingen i min familj har sagt "jag älskar dig" till mig, men jag fattar ju att dom gör det ändå och vise versa.. bättre så ju än att hålla på mjäka med varandra

jag älskar dig känns mer och mer som en fråga än som ett påstående eller erkännande, självbekräftelse. ja brukar hålla inne med sånt här och säga det när jag verkligen menar det, sa det till brorsan förra helgen när han fyllde 25 men annars tror ja inte ja sagt det till han på ett par år. jag visar det nog mer genom handlingar i så fall vill ja tro, men sånt brukar ju också kunna övergå till självbekräftelse. om det är något dåligt e en annan sak, o d kanske ska gå osagt..

däremot har ju kärleksförklaringar blivit populäriserat till en grad som aldrig förr, eller det kanske har nått sin peak redan, med 14-åringar som förlovar sig and so forth

men du har helt rätt, man (läs jag/alla/vem som) ska uttrycka sin kärlek så länge man menar det, jag blir bara trött på när det går till en överdrift som övergår till ett tvång som till slut går på ren rutin och inte menar något

kanske

fast bperb, är det verkligen så? är det kanske inte så att genom att leva ett liv så innebär det ju relationer med folk till höger och vänster. jag tror lätt inte att det är pga sociala konstruktioner som vi har och strävar efter meningsfulla relationer, utan att dom sociala konstruktionerna är där för att vi just ska kunna ha det, för att på så sätt kunna sålla och göra upp en gräns mellan typ business- och långtidsrelation.

att det däremot är svårt att ge de man faktiskt bryr sig om en bit av sin tid och sitt engagemang beror i alla fall jag vet på rädsla och feghet. det är ett obeträtt territorium som är känsligt.

samtidigt finns det ju få saker som stärker och bygger en relation så mkt som när några tar sig igenom en svårighet tillsammans, oavsett om det handlar om ett projekt eller en känslomässig kris.

Balhoo - fast handlingar är lätt det som räknas mest. Att ge är fett lätt, det kan handla om att ställa upp när det behövs eller ta ett initiativ och ringa och hitta på nåt med nån. Allt sånt som du gör och som ingen tvingar dig till, det är att ge.

kupo

det skulle ju förutsätta att individen har ett värde och livet en mening, vilket jag inte tror stämmer. visst underlättar hjälpsamhet när det kommer till sociala situationer och närhet och kärlek startar hormonella processer i kroppen som är bra för vårt välbefinnande och vår förmåga att hantera stress mm, men att göra det till ett mål och eftersträvansvärt tycker jag är kontraproduktivt. det finns ett syfte, ja, men det är inget ändamål. och notera att jag säger att kärlek och hjälpsamhet är positivt och inget annat, men att dess funktion är brutalt överdriven vilket är ett resultat av sociala strukturer

jag gör det varje dag till min pojkvän genom handlingar och ord... allt från små saker (en blick, att laga mat när han är trött) till att totalt lägga mig i hans händer (eller hur man ska beskriva det när man blottar sitt allra innersta för någon). Jag är trygg i mig själv och med honom, så jag har inga problem med det...jag skulle explodera annars.

det samma gäller min familj och mina vänner.. de personer i min närhet som är värda att ge kärlek. De får den.. på olika sätt. Och jag får det tillbaka..

jag skulle bara förlora själv på att inte visa det jag känner.

Gjorde det igår, som varje annan helg när jag druckit.

bperb P27
Jag tror på att behovet av kärlek/uppskattning har en djupare psykologisk förklaring och inte bara handlar om sociala/traditionella spel.
Tycker Maslow har rätt bra koll på läget:
Länk till http://sv.wikipedia.org/wiki/Behovshierarki

On topic:
Tycker det känns krystat att klämma fram en massa kärleksförklaringar till mina nära jämt och ständigt, de som är älskade vet om det. Blir lite Seventh Heven att lägga till "I love youuu" efter varje gång man pratar typ, tycker i alla fall jag. Men jag är inte heller någon utåtagerande känslomänniska på det sättet.

Men LoRia, en kärleksförklaring behöver ju inte innebära att man säger saker som "jag älskar dig"... det kan ju vara en handling.

Handlingar är kärlek, ord är bara ord.

loria

då tror vi olika. den maslow-teorin verkar ju vara ansedd som struntprat och som en pseudovetenskap. en av wikipedia-referenserna påstår det iaf, och jag kan inte annat än att hålla med den Länk till http://www.vof.se/folkvett/19992maslowmyten

innebär dessa kärleksfulla handlingar att altruism existerar?

Men räknas det då inte som en kärleksfull handling att jag faktiskt umgås med personerna jag tycker om? Det om något borde ju bevisa att jag uppskattar dem, för jag hänger ju inte runt med folk jag inte gillar. Tycker tråden och diskussionen i så fall känns rätt onödig.

LoRia: Att bara umgås med någon kan vara en självisk/egoistisk handling som inte alls behöver betyda kärlek.

All kärlek grundas väl i något slags egocentriskt behov?

LoRia: Det är iofs. helt rätt men om man bara umgås med folk utan att ge något så kan det uppfattas som märkbart egoistiskt. Det beror väl lite på vilket sätt man stryker sitt ego.

Man mår ju bra av att göra något bra för någon annan vilket är ett bra sätt att stryka sitt ego. Om man mår bra av att umgås med en person men inte ger något tillbaka så är det ett mindre bra sätt.

Eller jag vet inte, finns väl inga bra och mindre bra sätt kanske. Men i grund och botten är de flesta idioter så ibland måste man klappa folk på huvudet så de känner sig uppskattade :)

Men räknas det då inte som en kärleksfull handling att jag faktiskt umgås med personerna jag tycker om?

Beror som på. Jag har umgåtts med personer som inte har kunnat ta initiativ till att hitta på nåt i nåt års tid. Om en relation mellan några är så obalanserad så kommer den förr eller senare att självdö.

Men ja. För mig känns det jättemärkligt att detta är en så provocerande fråga för många.

har haft sex hela jävla dagen fram tills nu

DrKista P22
Skönt

Hmm var nog senast efter en natt av karaoke med en av mina bästa vänner efter att hon sjungit Brass in Pocket för mig ^^ Det var ganska gulligt faktiskt. Hon är bra!

Maslows behovstrappa handlar ju i slutändan om självförverkligande. Sen finns det ju diskussioner om kärlek är ett primärt eller sekundärt behov, men resultaten kommer vi inte att hitta om vi inte kör en del oetiska experiment.