Halvt ångest..

det trygga helvetet som många svenskar sitte ri... Bara gör det du känner för, ta tag i saker äre nått du briinner för satsa fullt ut... Skulle det misslyckas så är det värsta som händer att du just misslyckas... Don´t sleep until its over

ja.. va ska man göra.. det e livet.. det bästa e att inte grubbla för mycketoch bara köra på..

som Dusty Crates . Tänk inte så mycket, det är inte bra. Bara kör på hur du vill & när du vill!

& var du vill för den delen

Okej Dusty. Men du vet inte hur jag ska komma förbi min skrivtorka? Vet att du skriver själv, och är riktigt duktig för den delen.

klockren depression där, snacka med en kurator/terapeut, det hjälper

garyowens P21
Har försökt med att göra det, sedan barnsben. Men fan, jag hatar dom.. Vet inte varför.. Känns inte bra.. Folk som får betalt för att lyssna på en..

jag har själv skrivtorka just nu.. men bara skriv skriv skriv så efter ett tag blir du nöjd med en text igen.. allt handlar om inställning

Jag sitter i precis samma sits.. Skriv gärna ett priv om du vill snacka

Klipp ditt bankomatkort och sälj allt allt du äger, flytta ut i bushen och skapa ditt egna liv med egna värdingar.

Eller så låtsas du att du är på en annan planet och gör PRECIS vad du vill, bara det känns rätt för just dig.

Jag hade också grym dödsångest till för ngt år sedan. Började när jag var typ 5-6 och precis som du behövde jag bara slänga en halv tanke åt döden för att få grym ångest. När man pappa dog för två år sen blev det värre och jag hade ångest konstant och trodde att jag skulle dö hela tiden. Kunde inte sova på nätterna för att jag va rädd för att aldrig vakna.

Pratade med en kurator på sjukhuset i några månader. Fick göra massa övningar, typ läsa dödsanonser, skriva om döden och likanande. Trodde inte att det skulle funka, men det har blivit mycket bättre. Nu kan jag till exempel skriva det här utan att få ångest, det hade jag inte kunnat för två år sen.

Att prata med någon kanske inte hjälper för alla, men det kan helt klart vara värt ett försök!

Lycka till och hoppas att det ordnar upp sig för dig!

fett skönt o dö. slippa bry sig om all skit :)

Varit i liknande situation som jadis. Kunde inte heller sova på nätterna trodde alltid jag skulle dö. Stannade hemma för det mesta så tappade alla gamla kompisar förutom ett fåtal. Hade massa tvångsbeteenden som jag var tvungen att göra för annars var jag helt säker att jag skulle dö, och dom ökade hela tiden också.

Snackade också med en kurator hade tur och hamnade hos en sjukt skön kille kommer fan aldrig glömma hans hjälp. Som jadis sa det är lätt värt ett försök iaf, man kan alltid lära sig något. Jag fick lära mig att motarbeta alla tvångstankar, utmana dom och se vad som händer(klart inget hände) och det var ju fan inte lätt till en början men tillslut kan man skratta åt det och det känns sjukt bra.

Om du verkligen inte vill snacka med en kurator/psykolog finns det alltid böcker om hur man kan hantera det. Lycka till

Det vackraste som finns är födseln och döden....

Sitter i en liknande sits, bor i en sån där liten stad som alla flyttar ifrån. Alla polarna drar till universitet och söker jobb på andra orter medans jag, sitter här och rullar mina tummar. Dessutom är jag en sån person som verkligen behöver socialkontakt, jag känner mig inte hel när jag är själv och det känns, som du säger, som man slösar sin tid (och det gör jag också).

Vad värre är, jag har inte grundläggande behörighet då jag blev sjukskriven sista året i gymnasiet och tappade ~1000poäng. Anmälde mig på komvux för att läsa upp mina kurser dirakt då jag gick ut och det var.. 2år sen.. jag har inte fixat det än, inte en endaste jävla kurs! Visserligen får jag nog klart en kurs nu på tisdag, 100poäng på 2år!
Som du kanske förstår så sitter jag i värsta klistret och balanserar ständigt på gränsen till en mindre ångest.

Saken är ju den att jag vill läsa vidare, jag har drömmar, planer och allt sånt men jag GÖR inget... var inte såhär hopplös innan jag blev sjukskriven, jag måste ha pajjat totalt under den tiden =/

Fan alltså, jag vet inte vad jag ska ta mig till egenterligen. Skulle må dåligt över att överge mina drömmar och framtidsplaner innan jag ens påbörjat dem också, så att söka en fast anställning här i stan är inget alternativ då jag vet hur sjukt dåligt jag skulle må utav det. Jag tror fortfarande att min enda väg ut till ett normalt liv igen är att övervinna alltihopp och fortsätta på den vägen jag bestämt mig för och vill gå, men jag kommer ju inte förbi dessa gymnasiestudier?

Kanske ska nämna att min sjukskrivning var p.g.a depression och panikångest (relaterat till döden och psyskisk ohällsa, jag var sjukt rädd för att bli drabbad utav dessa alltså). pratade med en terapeft i ett halvår och nu lider jag inte utav dessa längre även om jag kan bli väldigt obekväm vid bara tanken utav dem. Tror dock det beror på min obekväma livssituation, hade jag varit nöjd med mig själv och mitt liv hade det nog inte varit lika läskigt.

Skönt att få skriva av sig lite, jag lär väll försöka jobba lite med dem där skoluppgifterna igen då. Sköt om dig!

börja träna nått de e kul o känns jävligt bra i skallen efteråt

ofta ansér man, då man känner sig som sådan, att man gör eller har gjort eller kommer göra fel val och det kommer bara leda till dålighet. man söker det rätta valet eller den rätta vägen. En sak man kan tänka på då är att det bara finns felaktiga vägar att gå.

Spyder

Jag tränar Jujutsu för tillfället. När mina värsta panikattacker gick över tog jag upp träningen (det var 3år sedan), tränade då Taekwondo men la ner det när klubben slog igen, fick en svacka på nått halvår då jag varken tränade eller motionernade men i början utav det här året, 2008, så tog jag upp jujutsu istället.

På tal om det lär jag knalla iväg till träningen nu =/

ZoO-Man

Nu är du lite onödigt djup. Det finns en rätt väg och det är den vägen man vill gå, om den sen blir fel är en annan sak. Om jag t.ex har en dröm om att bli arkitekt är den rätta vägen att ligga i och plugga/slita/läsa tills jag blivit det.
Om det verkligen är något man vill och man ger upp för det verkar för jobbigt eller svårt är jag säker på att det är något man kommer att ångra. Jag skulle nog se mig som en "riktig loser" först då jag gett upp och nöjt mig med något mindre.

I mitt fall är mitt enda alternativ alltså att fixa min behörighet, även om det i det deprimerande dagsläget ser rätt grått ut.