Livet är en volleybollmatch. Varför kör du bara upplägg?

Livet är en volleybollmatch. Varför kör du bara upplägg?

Om man går med på den tama jämnförelsen att livet ur vissa vinklade synvinklar, kan ses som en enda stor volleybollmatch, menar jag att vissa av deltagarna måste bli sjukt mycket mer aktiva framför nät. De står och trampar någonstans i ett intetsägande ingemansland och bidrar extremt lite den kreativa och nödvändiga utvecklingen.

För mindre än tjugo minuter sen befann jag mig på tuben på väg in från stan, och satt mestadels och visslade, stirrandes ut i tomma intet. Brevid mig sitter två attraktiva damer i tjugofemårs åldern och för ett ganska uppspelt samtal. Till en början är de bara ett svagt, fattigt brus i bakgrunden, men efter ett tag letade sig deras dialog in i mitt medvetna.

Det luriga och störiga med samtalet, och i slutändan deras förhållande till varandra, var att det ene flickebarnet självmant bombaderade och intervjuade den andre, samtidigt som hon inte alls fick något matigt kött tillbaka.

Hon frågade ingående, intressanta frågor, skrattade åt oväntade svar och var allmänt trevlig och fin. Ändå fick jag intrycket av att hon var en tillbakadragen programledare medans polaren var en upphaussad och överskattad b-kändis. Opropotionellt mycket strålkastarljus på den ene, alltså.

Givetvis vet jag för lite om dessa två individer för att säkert veta fakta, för att överhuvudtaget dra några slusatser, men deras tillvägagångssätt kändes igen så pass mycket, att jag är tvungen att ta upp det. Jag har stött på det tidigare, på fester, bland vänner och i skolan:

En person, av anledningar jag inte vet, lobbar upp frågor, förbereder skämt och pratar mer om sin polares liv än sitt eget. Detta är för mig helt främmande och jag förstår inte tankegången bakom.

Handlar det i slutändan bara om kompiskonstellationer där fördelningen är snedvriden? Dominanta extroverter blandas med undergivna introverter, och vi får denna slutprodukt?

Ja, vad tror ni. Ge mig lite feedback..