Det känns som om livet rinner ifrån mig.
Står just nu på ett relativt välbetalt jobb där jag trivs för stunden. Träffar mycket nya människor och upplever många nya saker och tankar. Inspireras av mina gäster och hoppas att de får något intellektuellt utbyte av mig...
På den här vägen har jag vandrat i snart fem år, och jag måste säga att jag är ganska tillfreds med det jag gör. Skapar nya kontakter dagligen och får nya vänner.
Men så läste jag i tråden om högre utbildning och div. i Blandat och det kändes som om någon hade sågat av mig benen vid fotknölarna. Det var nämligen så att i gymnasiet var jag en bra student. VG och MVG i snitt i ettan och tvåan. I trean kollapsade jag av diverse skäl som jag inte vill ta upp här. Vi kan nöja oss med att jag inte orkade längre. Jag började skolka och mina betyg rasade därefter. På lite under ett år hade jag gått från att vara mönsterelev till att vara skolans mest frånvarande elev. Både fysikt och psykiskt.
Till kärnprolemet i mitt liv som det nu är. Jag vill något mer än vad det är jag gör nu. Jag trivs dock med det, men jag har svårt att se mig där jag är nu om 5-10 år. Då vill jag vara lärare på gymnasiet och hjälpa till att forma sveriges framtids hjärnor.
Många av mina vänner är elitister. Andra är det inte. De ser ner på mig för att jag inte skaffat en "karriär" ännu, trots att jag har mer pengar på banken än vad de någonsin kommer att ha. Jag har i hela mitt liv varit piskad att vara bäst i skolan, bäst i fotbollslaget. Bäst på Trivial Persuit. Främst av min pappa. Min mor har alltid sagt att så länge du gör det som gör dig lycklig så är jag lycklig och stolt över dig. Min far å andra sidan har aldrig sagt att han är stolt över mig. Jag vill göra honom stolt över mig, det har jag alltid velat. Trots att han har kallat mig misslyckande, oönskad och någon högre makt vet vad...
Jag har ett samlat betygsdokument från gymnasiet. År 2010 kommer det att vara värdelöst för mig att plugga upp ämnena som jag fick IG i, för jag kommer ändå inte att kunna använda dem i min sökning till universitetet. Med andra ord måste jag då gå tre år på komvux för att kunna använda det betyget för ansökan. Då är jag runt 30 år gammal. Färdig ekonom eller lärare eller vad som helst när jag är 35. Jag är rädd.
Min flickvän säger att allt kommer att ordna sig. Men jag är inte så säker på det. Säg mig, är det nån som har varit i en liknande situation, vad gjorde ni? Ni som säger att jag bara ska ta och rycka upp mig kan skippa det här. Mitt självförtroende för studier och ev. karriär är så långt ner i Challengerdjupet som det kan gå, och det kommer ta ett tag för mig att simma upp.