Civilkurage.
För några veckor sedan hängde jag med min vän till stan för att karln skulle köpa en present åt sin syster. Vad? Ofta jag förstör det. Vi var alla fall var påväg hem med spånkan, efter vi hade tillfredställt magarna och kanske hans syster inom en snar framtid. Väl på spånkan fick vi stå de första 2 minuterna, tills en hel del skulle av vid Resecentrum, och när jag skulle sätta mig på en av de lediga platserna upptäckte jag till mitt förfärande att en av tjejerna hade tappat sin plånbok. Jag rusade snabbt fram till en av dörrarna, öppnade den med foten, och började skrika hejvilt, först kom en karl fram, men den var inte hans såklart, sedan kom tjejen som hade tappat den och sade snabbt "Oh, tack så mycket" med ett mycket lättat ansiktsuttryck.
Medan allt detta inträffade så hörde jag en eller två karlar säga saker som: "Orka skrika för en jävla plånbok", "Ta pengarna istället" etc. Notera även att de var ett par år äldre än oss, dvs inga snorungar på pappret. PÅ PAPPRET! Därefter en dam, ~60 "men lämna den till chauffören istället" för att hon inte orkade vänta en minut. Så precis när jag skall vända mig tillbaka och säga: "ÄR NI PÅ RIKTIGT ELLER?" eftersom jag var mäktigt irriterad, så sade min vän snabbare: "Är det jobbigt att vänta 2 minuter eller?", och såg rasande ut.
Vet ni hur jobbigt det är att tappa bort sin plånbok eller? Hellre 1 minuts "lidande" för 20 personer än 2-4 veckors lidande för en ung kvinna. Ja, nu vet ni också vilken filosof jag håller med.
Men, är detta fullkomligt normalt? Agerar folk såhär i vanliga fall? Jag vill verkligen inte ha en klapp på axeln, eftersom det tillhör sunt förnuft att göra något så litet som betyder så mycket för en annan individ.
Hej, vi har aldrig träffats. Kommer du ihåg mig?
|