att gå vidare
för två månaders gick min pappa bort i cancer. det kom inte som en surprise och jag och min syster var hos honom när han dog (vilket jag är glad över).
innan pappa dog så tänkte jag mkt på hur det skulle vara när han dog, och efter. tänkte på hur olika människor har reagerat när en närstående har gott bort, och hade alltid samma fråga: hur fan går man vidare?!
när på pappa dog var allt ett stort blurr, kommer inte riktigt ihåg vad som hände och hur det var. eller hur färden från sjukhuset hem var. jag var helt enkelt i chock. det enda jag kommer ihåg var skuldkänslor och ilska för att folk inte fattade. jag gick på autopilot i några veckor. grät och allt vanligt som man gör när någon har gått bort.
men nu känns det som att jag håller på att glömma. glömma att han är död. ibland kan jag tycka att jag ser honom i nån affär, eller komma på mig själv att jag kollar efter honom på stan och sen kommer jag på att han är död och blir helt chockad. som om jag inte redan visste att han var död.
jag vill gå vidare och bli tillfreds med tanken att han inte längre finns här och inte bli chockad hela tiden när jag påminns av olika anledningar.
jag har inte gjort den här tråden för att jag vill att folk ska tycka synd om mig för att min pappa är död etc. jag har gjort denna tråden för att jag vill höra om folk har varit i liknanade situationer och hur de har hanterat det.
syumoan