Psyksjuk familj, vafan gör man?

Psyksjuk familj, vafan gör man?

Hej, är så jävla upprörd att jag måste få skriva av mig lite.

Bor ännu hemma, som tur är ska jag flytta nu om 1 månad. Just nu känns det dock som en jävligt lång tid.

Min bror är 21, men beter sig som 11. Han är mellanbarn och får ALLT serverat på silverfat: Min mamma kan verkligen inte säga ifrån oavsätt vad det handlar om och låter honom trampa på henne hela tiden.

Ska berätta incidenten som inträffade nyss;

Bror (som vi kan kalla B) skulle till några kompisar och krävde i vanlig ordning sjuts dit av min mor. (som vi kallar M)
Nu var det dock så att men av Ms vänner ringde och hennes Katt hade blivit så sjuk att hon skulle troligen bli tvungen att avliva den, hon hade haft katten väldigt länge och var väldigt ledsen över detta, och ville att M skulle följa med till veterinären som stöd. Hon hade fått en tid vid 19.20 och det här var ungefär 18.30. M sa att hon självklart skulle följa med, hon skulle bara köra B först. (det ska även tilläggas att veterinären ligger en bit bort och det tar kanske 15 min att åka)

M höll på med maten när detta hände, men insåg att hon inte skulle honna få klart maten innan hon var tvungen att åka, därför frågade hon B om han snabbt kunde äta något färdigt (ni vet findus färdigportioner, vi har en massa i frysen till B;s förfogande) så dom kunde åka fort, men det kom verkligen inte på fråga enligt B som prompt skulle ha lagad mat.

M accepterar såklart det kravet, så som hon alltid gör när B ställer krav - och så ställer hon sig och kokar makaroner och korv, som ju ändå går relativt snabbt.

När B;s mat är klar, ungefär 18.40 så ringer Ms kompis igen och dom pratar en stund. Under tiden står B i köket och det ser ut som om han väntar på att någon ska duka åt honom, men efter några minuter tar han ändå fram en tallrik själv och börjar äta.
Och tro nu inte att han skyndar sig, nej jag har nog aldrig sett honom äta så sakta...
M blir mer och mer stressad och står redan i hallen med ytterkläderna på när B tillslut är klar med sin mat. Då går han upp på sitt rum och stänger dörren medans M ropar att "Vi måste åka nu" Inget svar såklart (en av hans favoritpsykningar är att ignorera)
efter 2-3 minuter kommer han ut igen och går ner....och in på toaletten, M säger åter igen att dom måste åka och då skriker B att han förfan måste få gå på toa.

Jag har under hela den här tiden uppmanat M om att bara åka ifrån honom, och att ungen förfan måste lära sig att han inte kan bete sig hur som hellst. Det är ju tyvärr svårt att lära gamla hundar att sitta och min mor är för snäll. Hon skulle aldrig åka ifrån honom, ens när han inte bryr sig det minsta om att hon uppenbarligen har bråttom.

Under tiden han är inne på toa har min mor varit ute och väntat i bilen och kommer in igen för att säga till honom.
Iallafall, efter kanske 5 minuter på dass kommer han slutligen ut, och börjar leta efter sina skor. Klockan är då redan en bra bit över 19 och mor min är så hyperstressad att hon knappt kan stå upp.

Han vrålar lite på henne att han fan inte tänker åka