Dagen jag insåg att jag inte skulle bli världsmästare
Som liten grabb hade jag storslagna och ytterst storartade planer för mitt framtida liv. Jag skulle kittla vilda björnar, kyssa heta kändisar och bli världens bästa brandman. Jag skulle uppfinna fräcka bilar, hitta nya svampar och givetvis vinna flera nobelpris. Några av dessa visioner lever och finns fortfarande kvar, medans andra, av diverse anledningar, permanent har fade:ats och dött ut.
En specifik dröm, som idag ter sig helt omöjlig, men som på den tiden var så nära självklar något kunde komma, var att en vacker dag bli världsmästare i någon av dom stora sporterna. Ett tag var jag helt övertygad om att schack var min grej, några veckor senare var handboll helt säkert och en period tedde sig simning hur lätt som helst.
Denna dröm frodades och levde under hela min tonårs-period, men det var först mot slutet av gymnasiet jag insåg att jag tyvärr aldrig skulle bli någon hyllad världsmästare. Jag kunde bara glömma inbjudningarna till Lilla sportspegeln, mottagningarna av Gerring-pris och baddräkter uppkallade efter mig. Allt hade bara varit en simpel och fin dröm, men nu var det till slut över. Dagen då detta hemska inträffade var en mörk dag i kalendern, och för evigt skulle jag minnas incidenten med avsmak.
Jag tänkte därför bjuda på historien om hur det hela gick till och uppmanar er att göra det samma.
Har ni dock fortfarande kvar hoppen och drömmarna om världsherravälde tvingar jag er inte till något och ni slipper givetvis att delta.
Tänk på att era historier och drömmar inte behöver vara exakt lika mina. Allt från supermodell-aspiranter, Bill Gates-wannabes till skivbolags-moguler och president-kandidater uppmanas att delta och bidra.
Denna användare saknar häftigt citat samt förmågorna; att tänka, att stava samt förmågan att skriva begripliga inlägg.
|