..Och så rymde hon ut ur verkligheten med prinsen
Jag tror att det är många fler än jag som känner igen scenariot. Ni har en vän som ni står väldigt nära. Är övertygade om att ni alltid ska finnas där och stötta varandra oavsett...
Men så smyger någonting oväntat in. Plötsligt, innan du hinner tänka, blir du knuffad åt sidan medan din vän springer iväg mot den vackra solnedgången med handen i ett fast grepp om sin prinsessas/prins hand.
Jag börjar bli tämligen less. Jag vädjar till min telefon att ringa, men det gör den inte. Utan det är alltid jag som får ta något förbannat intiativ för att kontakta mina vänner och få iväg dem på något. Alltid jag som får anpassa mig efter deras scheman med sina pojkvänner/flickvänner, alltid jag som får lyssna på deras förbannade relationsbekymmer, alltid jag som måste ta sådan förbannad hänsyn. JAG FÖRBANNAR ALLT!
På något sätt orkar jag inte längre med att säga till, då de drömmer sig bort hela tiden. De försöker verkligen sitt bästa för att inte glömma bort en, men tyvärr gör dem det iaf. Det man gör är att man säger hur man känner, de ber om förlåtelse men sen går det tillbaka till samma gamla spår om och om igen.
Nej, jag vet inte alls vad jag ville komma med allt detta. Men några frågor kan jag komma på för att ge den här tråden mening som vi eftersträvar:
- Har du varit i samma situation och hur agerade du? Om du inte varit i samma situation, hur tror du att du skulle agera?
- Om du har en partner; vad prioriterar du mest - vänner eller partnern?
Efter att ha rökt min sista cigg innan gryningen och druckit en aning rödvin så valde jag att slå mig ner i min ruskigt obekväma stol för att skriva av mig min bitterhet. Ni som inte orkar kommentera något vettigt, kan strunta i att kommentera alls, annars bussar jag Mårran på er.