pessimist vänner
nu e de såhär: för ungefär ett halv år sen började jag och min (bästa kan tilläggas) kompis umgås ganska intensivt med två andra brudar, skittrevliga, roliga och allt! under jullovet var det extremt, när skolan började igen blev det oftast på helgerna. nu börjar det bli vår, solen skiner, man vill ut, göra saker som tex: festa, då har dom börjat ändra på sig ( och inte till det positiva), de planerar gärna men e grymt snåla när det kommer till kritan, då e de VI som ska betala, VI som ska fixa ställe att vara på, VI som ska fixa fest osv osv. dom bara gnäller, gnäller och gnäller. EN gång sa vi emot, det blev bråk i en månad, den månaden var vi tysta medan dom bråkade ungefär, trots att felet var deras. (inget alternativ att säga emot alltså) då började vi ist ignorera deras beteende, det fungerade ett tag..tills de förvärrades och nästan blev värre än någonsin. det kan ungefär låta såhär:Brud 1 och 2: ska ni fixa dricka då? vi har ju ingen dricka hur ska vi kunna festa då hade ni tänkt?vi: jaha, kontakta tove brorsor, dom kan ju?Brud 1 och 2: nej, han kan inte idag. han jobbar. vi: Ok, vi försöker hör av oss senare puss!Brud 1 och 2: okej hejdå(inget tack eller något)nästa gång vi snackar:vi: jo, niklas kunde fixa tretton st cider det kostar 125kr. brud 1 och 2: jaha men vi har inga pengar. och sen vart fan ska vi vara då? vi har lagt ut flera gånger, men dom hade aldrig i sitt liv lånat ut pengar åt oss. och sen vill vi inte få dom att tro att dom kan bete sig hur fan dom vill och vi lånar ändå pengar till dom (fast vi vet att dom har pengar! dom lånar med hopp om att vi glömmer och dom ska slippa ge tillbaka).snålheten gäller allting, allt från busspengar, mat och flygresa till stockholm. annars e dom grymt trevliga, vi umgås ju ofta. men sådana pessimister. att dom e snåla bryr jag väl mig inte så mycket om ville bara få en helhet. de e väl mest att de kräver pengar av oss som e irriterande när dom aldrig ger något tillbaka. Går det att ändra på sådana här personer eller kommer dom vara körda i huvudet livet ut? isåfall, hur fan gör man då när varken ignonera eller diskutera funkar? Har ni varit i samma situation någon gång, vad gjorde ni? dissade ni och ångrade eller stack ni med ett leende i behåll? Behöver verkligen hjälp med det här nu, dom går mig på nerverna.