Jag var på Friskis häromdagen. Jag öppnade dörren och gick förbi receptionen för att dra mitt medlemskort i maskinen. Jag såg samma tråkiga och uttryckslösa ansikten som vanligt, med samma undvikande ögon. När jag gick ner för trappan till omklädningsrummet såg jag en lapp som sitter uppsatt på dörren ”Varmvattnet stängs av idag klockan 18:00”. Jag skulle förmodligen bli klar innan dess så det var inga problem för min del.
Omklädningsrummet var trångt och jag fick som vanligt parera halvnakna män och öppna skåpsdörrar. Män med tråkiga och uttryckslösa ansikten, med samma undvikande ögon. Allt var precis som vanligt och ingen sa ett ord till någon. Väl inne på gymmet var det likadant. Känner de inte varandra sen tidigare så finns det ingen interaktion, ingen artighet mer än ”Är du klar med maskinen?”. Jag försökte åtminstone le och nicka när någon stod en meter ifrån mig och svettades men fick inte mycket till gensvar.
När jag tränat färdigt ser jag att klockan har blivit över sex och började förbereda mig inför en kalldusch. När jag kom in till omklädningsrummet pratade folk ovanligt mycket. Säkert bara ett kompisgäng, tänkte jag. Efter ett par minuter börjar jag höra sammanhanget i samtalsämnet, varmvatten. En efter en kommer de in från gymmet till omklädningsrummet:
- Nämen, är varmvattnet fortfarande på?
- Jovisst, jag blev positivt överraskad.
- He he, åh härligt! Bäst jag passar på att duscha innan de stänger av.
Ungefär tio olika varianter på den interaktionen satte igång en massa andra konversationer och istället för att undvika ögonkontakt pratade de med varandra och istället för uttryckslöshet såg jag leenden och skrattande munnar. Allt som krävdes var att man stängde av varmvattnet, vilket de gjorde vid sjutiden och då hade de ännu mer att prata om, de som haft tur och hunnit duscha och de stackarna som nu måste frysa bollarna av sig. Dagen därpå var jag på gymmet igen, varmvattnet var på och alla ignorerade varandra igen.
En liknande sak hände när jag bodde ovanför Kistagallerian, i studentbostäderna. Det bodde ca 300 studenter där och folk undvek varandra i korridorer och i hissarna. Jag visste knappt vilka mina grannar var ens, tills strömmen i hela Kista och Husby gick. I skydd av mörkret, med diverse lampor och ljus gick alla runt i korridorerna och diskuterade vad de höll på med när elen gick. Några satt med specialarbeten, andra satt och spelade World of Warcraft. Vi på min våning följde ficklamp-tåget ner för trapporna för att försöka få information från hotellreceptionen på bottenvåningen. Efter det gick några hem till varandra och fikade med mjölk och kakor, någon hade ett sånt där batteri, som är till för när man får strömavbrott och han tog med sig några spelnördar hem och spelade Playstation. Andra slog sig ner i korridoren och pratade tills sent på natten. Dagen därpå var elen igång, och allt var precis som vanligt igen.