Svensson-liv? Ja, tack!
Jag har oftare och oftare börjat höra ungdomar (främst) som pratar om Svensson-liv.
Att de aldrig kommer bli "Svenssons" för att dessa är för vanliga och har tråkiga liv.
När man hör detta så ofta så börjar man fundera över vad ett Svensson-liv egentligen är. Och detta har jag gjort, grundligt.
Många människor föraktar dessa Svenssons för att de är för "vanliga" av sig.
Jag, personligen, önskar mig inget hellre än ett Svensson-liv.
Jag är av åsikten att ett liv inte kan bli mycket bättre än så.
2 barn som springer omkring på baksidan av en villa i en Stockholmsförort, en Volvo parkerad i garaget och som komplement på allt detta, en underbar fru. Hur kan någon möjligtvis förakta allt detta?
Är det inte det perfekta livet?
Är det inte bättre att få allt detta, i stället för att om 20 år sitta hemma i en lägenhet i Vällingby en hel familj och inte ha råd med mat och hyra? Det är för mig oförståeligt att man hellre väljer detta i stället för att få ett bra liv, men med en Svensson-stämpel på sig.
Är inte ett Svensson-liv ett kvitto på att man har lyckats i livet?
Jag kan knappt vänta på att få inleda mitt Svensson-liv, få de där 2 barnen, den fina villan med tillhörande sommarställe, den underbara frugan och den där Volvon som man tar till sitt 9-5-jobb varje morgon.