Vart går gränsen mellan social fobi och blyghet?

Vart går gränsen mellan social fobi och blyghet?

Ja, frågan lyder som rubriken. Och finns det något man kan göra åt blyghet? Känns som att jag har ett handikapp, jag blir röd i ansiktet väldigt lätt. Oftast helt utan anledning också, det kan tillochmed komma om jag sitter och tittar på tv helt ensam. Men när jag pratat med mina vänner om det så säger dom att dom typ aldrig har sett mig bli röd i ansiktet (samma sak säger min pojkvän som jag varit ihop med i snart 4 år ), men har dom sett det så lägger dom förmodligen inte så stor vikt på det och minns det därför inte. Men jag måste kämpa hela tiden med att försöka förhindra det att komma, det är som en hel vetenskap att lyckas med det kan jag säga. Jag har lärt mig bemästra det någorlunda men vissa gånger går det bara inte och ibland leder det till panik och ångestattacker. Speciellt om jag är ute och det är packat med folk omkring mig. Då vill jag bara skrika, hålla för öronen och springa därifrån. Går inte att tänka i såna situationer, hjärnan blir kaputt.

Jag undviker helst rätt många saker, speciellt om jag är ensam. Kan inte ens gå till mataffären. Och att åka tunnelbana är en mardröm, vet inte hur många gånger jag nästan fått panikångestattacker, darrat, fått magknip, kaos i hjärnan och behövt gå av för att lugna mig. Mina vänner blev jätteförvånade när jag berättade att jag hela tiden går omkring nervös, för dom har aldrig märkt det på mig. Om min teater tydligen funkar, ska jag fortsätta med det då eller finns det något man kan göra åt saken?

Är det kanske bara jag som lägger märke till att jag blir röd och lägger för stor vikt vid det? Jag vill ju inte att folk ska titta på mig när jag blir röd och tänka "oj, varför blir hon röd för?" när jag inte ens blir det av någon anledning.

Det känns som att det är svagt på något sätt, jag är ju inte blyg innerst inne.. jag älskar att träffa nytt folk och prata och ha mig, dansa och skämta och det gör jag också men min rodnad förhindrar mig att verkligen släppa loss och vara mig själv.

Kommer det någonsin att försvinna?

Vad tänker DU på när du ser någon rodna? (om det visar sig att folk inte bryr sig så kanske det är lättare för mig att komma över det..) Vissa gånger när jag blivit det har till exempel en föredetta vän till mig alltid sagt "ojojoj, vad röd du blir.. varför blir du det hehehe fniss fniss fniss" och tycker det är skitkul typ, medan jag tycker det är en riktig plåga.

Kanske är en bagatell för många just det här, men just nu är det verkligen ett problem för mig. Jag kan inte göra någonting själv, känner mig naken när jag är själv. Därför är jag helt beroende av andra, och jag vet inte hur jag ska bryta mig loss.