Mina 3 favorit soulplattor från 2004
Så här tycker jag, vad tycker ni? Motivera gärna varför ni tycker som ni gör.
01 John Legend - Get Lifted
Du vet vem han är trots att du inte vet vem han är. John med det blygsama efternamnet Legend har redan hunnit komponera samt medverka på en mängd skivor trots att det här är hans egentliga debut. Han skrev den bästa låten ("Everything is Everything") på Lauryn Hills multi-grammyvinnande soloplatta. Han sjöng refrängen till Dilated Peoples smittsamma hit "This Way" och han var med på i stort sätt varenda låt på Kanye West's debutskiva som du kan läsa om ovan. Nu står han äntligen på egna ben och mot alla odds så lyckas han motsvara de skyhöga förväntningarna. När Jay-Z och R Kelly slog sina påsar ihop härom året så kallade de den gemensamma skivan för Best of Both Worlds, men det är först nu med Get Lifted som vi verkligen får musik som stämmer in på det påståendet. Detta är den perfekta fusionen av hip-hop och soul.
02 Jill Scott - Beautifully Human: Words and Sounds Vol II
Philadelphia födde Jill Scotts tidigare skivor är så hyllade att man skulle kunna tro att hon var enväldig diktator i ett land där befolkning uteslutande bestod av kuvade skivrecensenter. Hyllningarna har flödad som svallvågor. Tillräckligt kan tyckas för att skapa nervositet och skaparångest även hos den starkaste. Men Jill fortsätter utan grus i maskineriet att oblygt sjunga in sin omedelbara poesi över smeksam musik. Skivan är fortsatt svar på frågan som ställdes på hennes första album, vem är Jill Scott? För mig är hon helt enkelt stor soul. Allra bäst gillar jag gospel influenserna i singeln "Golden". Det stenhårda hip-hop beatet och pianot i "Bedda At Home" och Raekwon samplingen (ja, jag vet att det egentligen är en Barry White sampling) i "Rasool".
03 Raphael Saadiq - As Ray Ray
En till doldis som motvilligt ställt sig i strålkastarljuset och för det är jag tacksam. Redan på Tony, Toni, Tone tiden avslöjades det att Raphael var en stor talang. Lucy Pearl projektet bekräftade misstankarna. Men det var först på den sorgligt förbisedda album debuten "Instant Vintage" som jag anser att han helt blommade ut. Nya solo utflykten "As Ray Ray" är inte lika sjösjukt svängig som den men ändå ruskigt bra. Allra bäst blir det när Raphael i "Rifle Love" byter ut Cupids omoderna pilar mot ett mer tidsenligt hagelgevär. Shoot me with your rifle love, click, click BLAOW!