vad är svensk musik? / varför görs ingen svensk musik? - diskutera (om ni orkar läsa)

alla idol vinnare, Måns Zelmerlöf - ni kan fylla på med 100till jag orkar bara så.
Han svenska snubben som är grym på att rappa på arabiska - är det svensk musik?
5 svenska gubbar står på en klubb och spelar salsa och sjunger på spanska - blir det svensk salsa? självklart inte. Salsa är kubanskt och så kommer det alltid vara. Hade dom dock sjungit på svenska hade det varigt en helt annan sak.  
Jag har tidigare bott i Paris i 2år och brukar åka dit ibland då jag känner massa folk där  + har en "on and off" flickvän där nere - men eftersom hon är där och jag här är det givetvis mest off. I alla fall när jag kom tillbaka dit för några år sen bad en vän till mig som är fransos att spela nån svensk hiphop - jag satte i "Cami - Practicelevel vol1" i min cd-walkman som jag veckan innan köpt av Cami själv på Stockholms gator. Han bad mig igen att sätta på nått svenskt och jag förklarade att Cami var från Tensta och att det ligger nära där jag bor. Han sa på engelska med fransk/afrikansk brytning "sounds like any other bullshit". Jag böt skiva till nått gammalt ADL mixtape men han va inte nöjd då heller men när jag satte på Petter - Mitt Sjätte Sinne då vart han nöjd, mer än nöjd till och med. För dom som inte vart i Frankrike kan jag förklara att där är 100% av all fransk musik är på franska och det är till 80% den musiken som spelas på franska MTV och andra musik/radiokanaler och detta var för min vän en självklarhet att det skulle vara samma imitt fall med svensk hiphop. - Det är ju det som skiljer oss från dom (amerikanarna) och han sa "om du som rappare ska representera dig själv, ditt folk, din stad, ditt område är det en självklarhet att du ska göra det på ditt språk". Då den franska hiphopen kommer precis som i Sverige till 90% från förorterna och att dom inkluderar folk från alla världens hörn (precis som den gör i Sverige) men det finns ett språk som dom har gemensamt, att dom kan kommunicera med varandra - franskan, precis som vi har svenskan. Jag träffade förra året en vän, eller snarare en bekant på stadens gator strax efter att jag varit och köpt skivor. Vi brukar träffas på olika hak/tillställningar i staden då vi båda lyssnar på samma musik och är både väldigt intresserade av musik och vi har haft många intressanta konversationer om just musik. Denna person 'råkar' vara en av Sveriges bästa rappare - på engelska och han frågade ifall jag hade köpt/hört hans nya platta/mixtape (vet inte rikitgt vad det va, har fortfrande inte hört den). Jag tog fram min nyköpta "NAS - HIP HOP IS DEAD LP" och visade den för honom och förklarade att jag hellre köper den, han förstog och gick där ifrån. Jag tänkte för mig själv - vad fan tror han, Nas släpper nytt samtidgt som han vilken tror han jag kommer köpa när jag vet på förväg vilken skiva som kommer vara bäst?

Detta tar en tillbaka till den mytomspunna "Sherlock - Made To Measure" plattan som hiphopskallar alltid babblar om och folk undrar alltid hur dom inte ens visste att den släpptes.
Förklaringen är mycket enkel, nu kommer jag inte ihåg exakt vilket år Sherlock släppte men det va runt 96-97iaf. Vilka andra va det som släppte samtidigt - Mobb Deep, Beatnuts, Mos Def, Common för att bara nämna några få - självklart hamnar den i skuggan.
Även om jag lyssnar mycket på hiphop och har gjort så i många år är det ändå soul som är min musik och precis som många andra här inne brukar jag fördriva dötid med artistträsket myspace.com för att kolla in framförallt svenska artister. Det finns flera artister som är väll helt ok - Parsato Music, Sasa Ling, Samuel Ljungblad och allt vad dom heter och alla ska dom släppa skivor detta år - VEM kommer köa för deras skivor? Säg mig EN person som kommer köpa deras skivor framför Erykah Badu, Leela James, Yahzarah och Bilal + många andra riktigt tunga amerikanska soulartister som kommer släppa nytt detta år. INGEN!. Vi vet alla hur det kommer sluta, vi har sett det så många gånger förut. Dom får lite dunkar i ryggen och halvuppskattning från alla världens hörn på sina myspacesidor. Men en svensk artist som släpper en skiva till den svenska musikmarknaden där faller det pladddasck. Så länge dom spelar samma spel som amerikanarna kommer dom alltid vara bättre - då det är deras spel dom spelar. Det är som att Sverige skulle vinna över USA i basket - det kommer aldrig hända. Jag spyr och gråter varje gång jag hör en svensk komma med rim som "we-be-see" "together-forever-whenever  "you-boo-who-", ni alla kan dom alla och ni har hört det 100tals gånger. Visst handlar inte musikskapande inte om att sälja skivor, även om dom nog vill kunna leva på sin musik, utan det handlar om att göra den bästa möjliga musiken, men varför inte göra något eget, egen musik, eget sound, eget språk - på ditt språk - svenska.Det har inte gjorts på snart 10år då FRE och Laila Adele med några till släppte soul på svenska, sen kan man ju givetvis diskutera hur bra man tyckte dom va men här ute där jag bor kan det hända att man hör "Hon E Giftig" med mera ibland och från ialla fall mitt håll är det sjukt uppskattat.

Det känns som när Latin Kings kom ut och va helt ensamna med rap på svenska och det va bara förorten som fattade hur tungt det var, precis som här och nu. Det har gjorts 3-4soulplattor på svenska precis som det hade gjorts rap på svenska innan Petter kom och hypen var ett faktum. VEM ska våga göra samma sak med soul och all annan musik för övrigt då det är ett stort gap av svensk musik. Dom enda som gör musik på svenska är dansbandsartister + Kicka Danielsson, Lena Ph (och dom), en och annan reggaeartist(er), Kent, 30% av alla landets alla rappare och Veronica Maggio - gapet är enormt. Tror folk att dom kommer bli internationellt kända med musik på engelska då 99,5% av alla internationellt kända inom musik/film är från samma land och så har det varigt i 100år och så kommer det vara 100år till - varför inte anpassa sig till den yta man har att bolla på och göra något unikt istället för några sämre b-versioner. Varför blir Kent och Verinoca Maggio stora stjärnor och kammar hem massvis med priser och annat medan rsten bara klumpar ihop sig - vad har dom för konkurens, INGEN. Varför är det inte möjligt att skapa en svensk musikscen som den i Frankrike, hör och häpna - SVERIGE ÄR VÄRLDENS MEST STUDIOTÄTA LAND och artister/musiker och annat folk finns det i överdröser .Är vi i Sverige rädda för vårt eget språk? har IT-gubbarna i Svenska Dagbladet rätt om att slopa svenskan för engelskan för att bli mer "internationellt".

Jag avslutar med ett uttalande från en av världens bästa textförfattare genom tiderna - John Lennon, när han fick frågan varför hans texter höll så pass hög kvalité.
Han sa - "Det är enkelt, jag skriver på samma sätt som jag drömmer och på samma språk som jag tänker". En självklarhet för honom precis som det borde vara för svenska artister.

Självklart tycker jag att folk i Sverige kan göra musik på engelska men när en majoritet på 90% gör det är fan nått otroligt galet. Och nej jag dissar inte Tensta tog bara han som ett exempel då det va genom en tråd om honom jag hittade tillbaka i dessa tankar - och jag tycker inte det va fel att han vann grammis, jag tycker det va fel att han va nominerad. Ken skulle vunnit det vet alla så "Grattis till Tensta, bedragaren han vann, Hiphop bucklan borde gått till ett annat namn." hahha!

Har jag rätt? / har jag fel?
Eller är jag bara en trött halvfull medelklass förorts-svensson i mina senare 20år som genomgår ännu en musik deprition.

Säg vad du tycker!

Kärlek upp, hat ner, glöm aldrig bort det. Peace!

/ Generalen (Kistas just nu sämsta)

Lyckades läsa allt! Blev suddigt mot slutet men lyckades :)
Tror att många tycker det kan låta löjligt när dom kör på svenska.
Är väl några artister iaf som har kört på engelska ett tag, men när självförtroendet gått upp har dom börjat på svenska. Fråga mig inte om det är så, men en möjlighet.
Själv har jag aldrig reflekterat över saken, och kan nu säga att jag bryr mig inte om någon kör på svenska eller inte, bara det låter bra.
När jag känner mig missnöjd i ämnet tänker jag bara på gruppen "Jumper" med hits som "tapetklister" så blir jag nöjd igen.
gonatt

En av anledningarna är att sverige är ett litet land i folkmängd räknat, stort land i internetanvändande räknat, och artister vill av ekonomiska skäl inte utesluta möjligheten att göra internationella hits, eller turnera i Tyskland och Japan.

Ett annat skäl är att vi över lag är kunniga på engelska genom vår obligatoriska skolning i detta, till skillnad från fransmännen som över lag har det som hatspråk.

Och Sherlock - made to measure hade inte samma promotion bakom sig som de andra redan etablerade amerikanska artisterna du nämnde... hiphop från sverige hade ingen prioritet över huvudtaget innan Petter.

olik P22 - Det är en vane sak - det går att utveckla men ingen vågar göra det, precis som det är gjort inom hiphop, vi tyckte det lät piss först men nu är det andra meodier. Du tycker förmodligen som jag att det låter grymt tungt när Samuel L Jackson (bara ett exempel) står och predikar ur bibeln på engelska i Pulp Fiction men när man säger samma stycke på svenska tycker du något annat - allt har med formuleringen att göra. Kan här ta till Mauro Scocco som gjorde ett försök att göra soul på svenska som ett lysande exempel, grymma produktioner av Magnum Price (Majestic 3) men värdelöst formulerad i språket. Självklart kan man tycka att svenska artister som kör på engelska är "bra" - men i vilken utstreckning är dom bra. Man kan ju inte säga att nån är bra i "svenska mått" när ingen av dom gör svensk musik, och därför är det en självklarhet (iaf för mig) att man jämför svenska artister med dom allra bästa då dom bollar på samma yta. Jumper och Tapetklister jo tack jag minns men när Basehunter får en hit med en engelsk version av 'Boten Anna' (som faktist va ännu sämre än den svenska) vart nästan lika stor hit i England som den vart i Sverige och hur många fler exempel det finns på värdelösa texter på engelska bör du enligt mig börja tänka i andra banor.

Johnny-V8 P29 - Visst Sverige är ett litet land, dock går svensk hiphop hem i våra granländer Danmar och Norge. Jag har träffat danskar som lyssnar på Timbuktu och Petter med mera och jag läste i en intervju med STOR (Vendetta) att norrmännen uppskattade hans musik nästan mer än vad svenskarna gör (iaf vad jag tolkade det som) och vi vet alla sedan tidigare att Ken är stor i Norge. Internationella hits har inte Sverige haft sen Andreas Johnsson - Glorius och vi vet alla vilket skämt han slutade som. Det där med att fransmännen är dåliga på engelska kan jag köpa, men 95% av svenskarna kan ingen franska och ändå har vi sett att Sian Supa Crew, IAM, NTM, Mc Solaar med fler franska artister komma till Sverige för stora  spelningar och dom säljer mycket skivor här. Varför det är så? dom har utvecklat något eget och vi gillar viben. När jag började lyssna på hiphop genom min äldre bror kunde jag knappt engelska men jag gillade viben - det va/är inte svårare. Inte många i Europa kan tyska men vi ser tysk rap sprida sig ordentligt på senare år för att dom precis som fransmännen utvecklar på eget sätt. Och ok - det va kanske orättvist att ta till som du påpekade "redan etablerade artister" mot Sherlock - kan ju ta till Jay-Z, CNN, Jurasic 5 med flera som släppte sina debutskivor samma tid och dom hade ingen promotion i Sverige men ändå fick vi grepp om det. Det va helt enkelt bättre punkt slut. Jag ser att du bor i Dalarna och hur "svensk hiphop" promotion/uppmärksamhet där va under 90talet har jag ingen aning om. Men här i Stockholm hade dom få som var aktiva (typ Infinite Mass och TLK) helt ok promotion. Mycket spelningar, mycket planscher, mycket rotation på radio/tv och vart belönade med stora priser i direktsändning framför hela folk - varför Svensson-Sverige inte ens fattade det då förbli olöst.

Nu känner jag mig som en besserwisser- fler skriv vad ni tycker!!

Fan, jag är helt stunned. Har aldrig, och jag menar aldrig, ens snuddat vid dessa fantastiska tankar. En helt klart intressant frågeställning, och jag ska lätt hålla diskussionen under uppsikt.

började läsa lite, verkade kul. ska kolla mer noggrant imorgon!

heh ja jag håller med dig...folk verkar ha sällsynt svårt att fatta att även om en rappare kanske är herreman på täppan i sverige och rappar på engelska så är han bara ännu en jävla dussinrappare i USA. adam tensta, lazee osv...same ol, same ol. jag tror inte att det kommer att dyka upp någon svensk rappare och slå amerikanarna på fingrarna när det gäller engelskspråkig rap...å andra sidan har ju ace of base, abba mfl slagit igenom på den amerikanska marknaden så inget är väl omöjligt. men jag tycker definitivt att det hade varit roligare om fler rappare siktade in sig på att göra musik på svenska för sverige. när folk rappar på engelska har det en tendens att kännas som att dom bara försöker leva upp till någon sorts image baserad på valfri amerikansk idol istället för att låta ärliga.

Rensade lite inlägg om styckindelning (som också oförskämt nog bröt TS:s ordning på texten), har ni problem att läsa den kan ni kopiera den till en ordbehandlare och göra egna styckesindelningar, så svårt är det inte.

/Mod

Jag tycker personligen det stämmer till viss del men jag tycker du glömmer att Sveriges kultur är väldigt mainstream, och att folkmusik och mer renodlade svenska genres helt enkelt inte är populära längre. Av den anledningen görs det ju givetvis fortfarande ganska genuina produktioner men som inte får samma genombrytningskraft som det som är populärt. Således är det svårt att klaga på något som inte riktigt finns dels motiverat, och dels som faktist är resultatet av en utveckling vi har sett.

Sedan kan man ju mäta det i den aspekten att varför det ens ska nås ut i världen för att anses vara lyckat material.

Jag älskar svensk musik. Alltså musik som låter som svensk musik. Allra helst på svenska, med texter om svenska saker. Många artister växer jättemycket när de ger sig på svenskan. I alla fall för mina öron, för jag får verkligen en helt annan insikt i frasering och stil. Många låtar på hyllningsplattan till Cornelis som kom i höstas är jättebra enbart för att det är så kul att höra artisterna på svenska. Ta t.ex. Britta Persson som blir mycket mer spännande på svenska (i mina öron). Plötsligt hör jag hur bra hon faktiskt är, rent sångtekniskt.

Ouf, nu började min feber göra sig påmind... men i alla fall, resten av inlägget skulle handla om texter om svenska förhållanden, och ta upp Timbuktu som exempel. Ni kan nog lista ut vad som skulle stå.

Musik är väl bara musik egentligen, vart det än kommer ifrån. Att prompt kalla det svensk musik när det är producerat av svenskar är väl bara ett sätt för oss svenskar eller diverse artisters landsmän överhuvudtaget, medelmåttor som de flesta av oss är, att inbilla oss att vi också är duktiga och är en del av succén för ja, de kommer ju från Sverige!

Är väl på något konstigt vis besläktat med jantelagen litegrann.

Jag tycker inte att det är något fel på att folk kör på engelska. Men jag håller med om att det tar ett steg bort från svensk musik då. Och när folk vill lyssna på musik från Sverige är de nog inte ute efter "perfekt" engelskt uttal och att det ska låta "precis som om det vore från USA" utan något genuint svenskt. Litegrann som när Ken gjorde en norsk remix på Ta det lugnt och han var typ den enda som rappade på norska, vem fan vill höra en norrman köra på engelska liksom?

Men det finns de som gör egna grejer och som gör det riktigt bra och då tycker jag att det inte alls är något fel att köra på engelska. Även om det inte känns lika svenskt.

fan nu är jag imponerad asså....nån på whoa har verkligen tyckt nånting - kommit med en riktigt ordentlig åsikt...mäckta imponerad.
tror dock att den här frågan är för seriös för whoa idag

Väldigt intressant frågeställning.
Skönt att se någon som verkligen tänkt till om något.

Håller även med Eksem om att artister växer ofta som fan när de kör på svenska. T.ex. allt Timbuktu gjort på engelska bleknar bort i dussin träsket som fan om man jämför med när han kör på svenska.
Ett annat exempel är Annika Norlins Hello Saferide som var helt okej, men när hon körde på svenska istället som Säkert! blev det så jävla mycket bättre, intressantare och det känns så mycket ärligare, som att varje ord verkligen betyder något.

Jag tror det handlar mycket om att det är sjukt lätt att skriva en dussin text på engelska än att verkligen våga öppna sig mer och köra på svenska.
Man kan inte komma undan lika lätt på svenska.
Promoe säger väl för övrigt något om det i nån av låtarna på A modern day city symphony, Fever tror jag det är, "Why do I even use this foreign language I dont speak english with the ones I hang with, Men å flowa på svenska är jävligt svårt och int emånga förstår"
Obs inte exakt citat, kommer inte ihåg exakt vad han säger. Har för mig att det även börjar med att han säger något om att gömma sig bakom engelskan.

Jag tror att det berör lite av svårigheten med svenskan, världen blir allt mer global och en grupp som Looptroop har ju lika många fans ute i Europa som i Sverige, och jag tror att många artister vill ut i världen och spela.

Men sen finns det ju grupper som Dungen, som gör ehh..proggrock(vet inte om jag lägger i rätt fack här) som sjunger på svenska men ändå får spela på typ David Letterman(eller om det var Conan eller Leno) då själva musiken tilltalar så mycket folk som inte fattar ett ord av vad dom sjunger om.

Jag personligen gillar många svenska artister som kör på engelska dock, för även om språket inte är svenskt så kan man ändå oftare relatera till en svensk artist som kör på engelska än en amerikansk.
Men när det kommer till svensk hiphop så är det först när det är på svenska som jag verkligen lyssnar och känner intresse.
De få svenskar som kör på engelska jag gillar är typ Allyawan och Adam Tensta(även om det är främst produktionerna som tilltalar mig där) annars känns det jävligt mycket roligare när det kickas på svenska. Det blir så mycket mer originellt och ärligt och intressant än ännu en engelskspråkig MC.

det är därför man ska lyssna på krust. en genre där sverige är i absoluta toppen när det kommer till musikskapande, både på svenska och engelska. fördelen, och attraktionen antar jag, med svenska band är ju tillgängligheten på spelningar. många av mina svenska favoritband har jag sett 4-5 gånger, och älskat det varje gång. skulle det däremot andla om band från nån annan del av världen är det inte lika troligt att jag nånsin skulle få chansen att se dem. nu kanske jag låter som en live-bög, men den fetaste upplevelsen är ju att se ett bra band på riktigt, och alltså naturligt att välja band som man har stor möjlighet att se, svenska band.