hur va george clinton 9/7 i sthlm?

Jag var inte där men har läst en hel del recensioner... Sammanfattningsvis verkade det som de flesta ansåg att det var en bra konsert men att den var alldeles för långdragen (över tre timmar tor jag). Dessutom ansåg dem flesta recensenterna att han(och hans 24-manna-band) körde en hel del låtar som de lika gärna hade kunnat hoppa... Kommer inte ihåg så mycket mer...
Konserten fick fyra av sex i SVDs kultursidor...

Ganska monoton efter ett tag... inte så mycket riktiga låtar utan mycket utfyllnad och ramsor till publiken. Jag skulle säga 2/5 i betyg.

från dn.se

Svårt att sura på funkfarfars maratonkonsert



Artist: George Clinton
Plats: Pampas marina, Stockholm

Du är sextiotre år gammal. Du röker crack. Du har en rosa ananas på huvudet. Du heter George Clinton och du har inte landat på den här planeten sedan början av sjuttiotalet.

Funkfarfar ser nästan lika risig ut som när han greps av polisen i Florida i vintras. Men när publiken skanderar "we want the funk, give us the funk" glimrar det till i hans såsiga ögon. Långsamt börjar det spritta i den bastanta kroppen. Till slut gungar han fram och tillbaka, klädd i en blå polyesterjacka som i båthangaren i Solna får honom att likna en intergalaktisk sjökapten.

George Clinton inledde sin karriär som frisör i New Jersey. Han flyttade till Detroit i slutet av sextiotalet och fulländade den funk som uppfunnits av James Brown. Med tossiga kostymer, flippade syntljud och köttiga R&B-grooves gjorde Clinton musik som var både partyglad och politisk.

Hans betydelse för hiphopen går inte att överskatta. En stor del av den svenska publiken verkar ha upptäckt honom via samplingarna i gangsterappen. De rabblar gamla Snoop Dogg- och Dr Dre-rim för sig själva, medan fansen som hängt med lite längre hoppar av glädje när Dr Funkenstein, som Clinton brukar kalla sig, säger att det är dags att "party like it´s 1979".

Keyboardisten Bernie Worrell är den ende originalmedlemmen ur det bandkollektiv som gått under namnen Funkadelic, Parliament och P-Funk Allstars. Kvällens tjugo personer starka trupp (som inkluderar Clintons rappande barnbarn Shonda och Sir Nose, en exotisk dansare som steppat rakt ut ur någon ångande Kerstin Thorvall-fantasi) gör en sedvanlig maratonkonsert på nästan fyra timmar. De hade gärna fått stryka sina hemska fiol-, gitarr- och syntsolon. Och de hade gärna fått spela mycket högre.

Klassikerna "Flashlight" och "Tear the roof off the sucker (give up the funk)" låter mer trevliga än tunga. Finalen är i alla fall rolig. Publiken går bananer och stormar scenen. Clinton skuttar runt som om han vore femtio år yngre och gör Uma Thurmans hålla-för-näsan-under-vattnet-dans ur "Pulp fiction". De rundar av med en cover av Jerry Lee Lewis "Whole lotta shakin´ goin´ on". Den är inte det minsta funkig, bara idiotisk, men det är svårt att sura när Dr Funkenstein är i huset.

Fredrik Strage