Reserapport
Jag vet inte om någon vill läsa men här är den i alla fall :)
När alarmet ringde halv sju på lördagsmorgonen var jag inte det minsta trött trots att jag endast sovit ett fåtal timmar. Snart skulle jag få se mitt älskade Sheffield U spela. Jag tog flygbussen ut till Sturup och var ute i god tid. En andrafrukost med kaffe och wienerbröd satt fint.
Något jag alltid funderat över är varför människor alltid tror att det är bäst att gå på flyget där fram. För det första är det alltid de första raderna reserverade, man får trängas med barnfamiljer och allt är allmänt kaos. Istället kan man, som jag, gå in bakvägen, hitta en plats och lugnt sitta vänta på att flyget lyfter.
Planet landade strax efter elva, lokal tid, och jag hann precis med Stanstedexpress tåget som gick 11:15. Resan som tar cirka 45minuter kändes som en evighet och att tåget knappt höll pågatågsklass hjälpte inte.
Att hitta ett bra centralt boende i London som dessutom inte ruinerar en totalt är inte lätt och därför hjälpte det att jag fick bo hos en vän, Louise. Hon studerar vid UCL och har därigenom lyckats skaffa ett boende precis vid Oxford Street. Eftersom hon aldrig varit på fotboll i England innan hade jag köpt en biljett till henne också. På tal om biljetterna höll det på att gå riktigt galet. Jag hade bett min kontakt i Sheffield att skicka biljetterna till Louise adress i London. Det gjordes men jag hade ju glömt bifoga Louise namn så brevet, med biljetterna i, skickades i mitt namn. Så när jag ringde Louise på fredags kvällen för att fråga om biljetterna kommit fick jag chockbeskedet att dem inte kommit. Vad som gjorde situationen än mer prekär var att receptionen var stängd över helgen. Louise fick emellertid tillslut komma in i receptionen genom diverse samtal med sura helgansvariga. Efter en stunds letande hittade Louise brevet i papperskorgen!
När klockan började närma sig ett tog vi tunnelbanan till Liverpool Street. Väl framme vid stationen insåg vi att vi glömt biljetterna på hennes rum. Till slut kom vi på linjen som skulle ta oss till Upton Park. Allt fler West Ham supportrar hoppade på vagnen men när vi hoppade av så var det bara The Blades som hördes.
"Hello, hello, we are the Shoreham Boys!
Hello, hello, we are the Shoreham Boys!
If you are a Wednesdayite surrender or you'll die,
Cause we all follow United!"
Alla som håller på ett mindre känt lag i Sverige vet vilken härlig känsla det är när man ser andra med samma tröja. Klockan hade blivit mycket och det fanns inte tid att ta en öl innan match. Matchen hade precis börjat när vi kom in på Upton Park. Våra platser var näst längst bak och till en början tänkte jag vilka dåliga platser vi fått. Det skulle visa sig vara precis tvärtom. Bakom oss hade vi en herre som med en stark whiskeyröst satte i gång flertalet sånger:
"We are Bladesmen, We are Bladesmen,
Super Bladesmen from the Lane,
We are Bladesmen, Super Bladesmen,
We are Bladesmen, From the Lane."
Sen när det började regna var det skönt att stå långt bak då de främre raderna fick inblåst regn över sig. Det var The Blades som dominerade både på plan och på läktarna. Den enda hörbara sång som hemmapubliken mä