Från att ha uppskattat brittisk fotboll i allmänhet till att se mig själv som Newcastle (i den utsträckning som är möjlig för en utländsk supporter) kan definitivt härledas till Alan Shearer. Han var en otrolig fotbollsspelare, med en oslagbar attityd och inställning. Många sa att han var tråkig och profillös - jag tycker att hans nedtonade personlighet och stora ödmjukhet var fantastisk. Som liten knodd förstod man egentligen inte innebörden av att han, efter serieseger med Blackburn och en heroisk säsong, valde att gå till klubben i sitt hjärta - Newcastle, samtidigt som bl.a. Manchester United kallade. Även om NUFC inte är en helt okänd klubb för den genomsnittlige svenska fotbollssupportern, så är det en skitklubb från en nedgången stad - helt utan framtidsutsikter. Det finns ingen vinnarhistoria och det finns ingen vinnarmentalitet. Det finns bara en, i sann kolgruveanda, lokal stolthet - över en klubb vars representanter kontinuerligt underpresterar och mjölkar pengar. I Manchester United fanns just pengar, historia och framtidsutsikter. Det valde Alan Shearer bort - och priset han fick betala var en karriär utan några stora vinster, eller stora pokaler. Det han vann var 10 år i sin barndoms stad, ett målrekord - och odödlighet, för fler än de bosatta i nordöstra England. Ett av de få sista spelarna med genuint klubbhjärta har bytts ut för sista gången. Shearer, alltid Englands nummer ett.
Allmänna Idrottsklubben