Samhällskritik! [prosa]
Den förslavade mannens dämpade hostan djupt ner i gruvans gångar, på jakt efter en illusion. De frisläppta tankarnas valz. Eller bara totalt meningslöst sinnesförvirrat drabbel. Om inte en livsåskådning så kanske en vacker konstform. Jag knåpade ihop något under tiden jag pluggade. Har åratal av det här nånstans djupt in i min dator. Men det var då o nu är nu. Kanske finns det andra som sysslar med sånt här... dela med er isf.I och med den dagen du föds är du skuldsatt, med ett arv inte ens ditt liv räcker till att betala av. Ty det arvet växer för varje dag och kan bara benådas via ett avskaffande av det rådande ekonomiska systemet.Jorden förvandlas till en soptipp och så får dess befolkning leta sig fram ur dess trånga smutsiga vråer för att i morgonsolen hopas vid sin mästare, som varje dag lägger beslag på mer land och förslavar mer människor. De vi i dagsläget har kommit till att nämna som urbefolkningar, med hänsyn till att vi själva förslavades för såpass lång tid sedan att vi glömt att även vi är urbefolkningar. Urslitna från våran kultur och våra rötter accepterar vi nu mästarens villkor. I och med att vi jobbar för honom, ger han oss papper i utbyte, för det vi tillåts bruka det han producerar, så att pappret återvänder till honom. På grund av att våran naivitet och respeklöshet för våran natur, har vi ersatt allt vår själ njuter av med kärlek för papper. Detta papper har ett enda oligarkiskt syfte, att tjäna mästaren och hans familj, så att han alltid kan ha makt över oss. I och med att vi accepterar det och närmare glädjer oss vid det, har han tillverkat det perfekta maktverktyget, en piska som inte svider, utan smeker. Vår planets förstörelse, våra systrar och bröders blod, ekar i skuggan av detta papper. Men som det har förvantlat oss till respektlösa och själlösa vålnader bryr vi oss inte om det. Våra liv handlar idag om att jaga papper.