En svensk film: Darling.
Jag såg precis den svenska filmen "Darling", som för min del, var mycket skum. Jag brydde mig verkligen ingenting om karaktärerna förrän nästsista scenen. Det var utan tvekan den vackraste och mest patetiska scen jag har beskådat i mitt liv. Allt som behövdes var en buss, en bil, en vinkning och självfallet en mysig belysning. Problemet med filmen var att dialogerna i filmen var SJUKLIGT ointressanta och i stort sätt alla fördomar jag har emot sociteten i sthlms-innerstad, slog in. Många känner säkert med Bearnard, en inställsam jävel på det oskyldiga sättet, som i stort sätt hela tiden slås ner, och jag förvånades gång på gång att han inte beklagade sitt liv eller helt enkelt hängde sig själv. 61 år gammal och sökte arbete på ställen som McD och ett företag som påminner lite om Hermelin, som tydligen skall vara helvetet på jorden, skild, inga vänner, hans barn gillar inte honom etc.
Det är det som är poängen med filmen, parallellen emellan snobbiga brats som beklagar det minsta lilla och den vänliga själen Bernard, som bara får skit vad han än gör. En sund person är någonstans emellan Eva och Bernard, annars kommer man leva ett sorgfullt liv. Denna film är också lite för rak på sak för min smak, tanken med det hela är alldeles för påtaglig, och det är också svårt att kunna relatera till något överhuvud bland karaktärernas personlighetsdrag i filmen. Känns med andra ord inte alls som detta skulle finnas på riktigt.
Det roligaste i filmen är när Bernard skall gå in och köpa en tårta på ett konditori.
Bernard till tjejen i kassan: Ja, det är kanske lite konstigt att köpa en tårta till sig själv när man fyller 62 år.
Tjejen i kassan stirrar likgiltigt tillbaka.
Bernard: Ja, ibland får man överraska sig själv så att säga..hehe.
Tjejen i kassan stirrar likgiltigt tillbaka.
Bernard: Det är ju så att jag skall till en kompis och överraska henne fast jag fyller år.
Tjejen i kassan stirrar likgiltigt tillbaka och lämnar över tårtan.
Bernard: Man får tacka, hej så länge!
Det är ett ungefärligt citatet, eller rent av påhittat, men det var precis så jag uppfattade det i huvudet, och när jag tänker på filmen, blir just det, och den vackraste och mest patetiska scen jag har sett i mitt liv, som jag kommer komma ihåg. Den med bussen, bilen, vinkningen och den mysiga belysningen.
Värd att se. 6/10
Hej, vi har aldrig träffats. Kommer du ihåg mig?
|