Veckans tips, v. 30 - "The Sandman" av Neil Gaiman
"Serien "The Sandman" handlar om lord Morpheus, även kallad Dream, som härskar över myter, berättelser, och främst över drömmar och dess land ”the dreaming”. Han är medlem i en uråldrig sjuhövdad syskonskara, "the Endless", bestående av Death, Dream, Desire, Despair, Destiny, Delirium och Destruction, som existerade långt innan vår värld och våra gudar och vissa t.o.m. innan tiden blev till. Dream själv är en fåordig varelse med benvit hy och yvigt nattsvart hår, som helt klädd i nattens stjärnor skapar och underhåller stoffet som våra drömmar vävs av.
Historien börjar i England på 10-talet då magikern Roderic Burgess (tydligt inspirerad av Aleister Crowley), genom en ceremoni avsedd att tillfångata Death, av misstag fängslar Morpheus. Då drömriket lämnas vind för våg bryter en epidemi av sömnsjuka ut i världen och Morpheus rike börjar att falla sönder. Efter sextio år lyckas drömkungen dock att göra sig fri ifrån sitt fängelse och därmed påbörjas en resa för att återställa balansen i världen och leta upp mardrömmar som flytt. I en samling längre historier, varvade med kortare, får vi tränga djupare in i Gaimans universum. De senare numren, Gaimans riktiga mästerverk, beskriver hur Morpheus öde drar sig allt närmare för att slutligen kräva hans liv. De avslutande numren, som sålunda behandlar Dreams undergång, är en veritabel opera i sin storslagenhet och en milstolpe i den västerländska seriekulturen.
Med Sandman skapade Neil Gaiman sin egen mytologi och inkorporerade all tidigare mytologi i densamma. En del explicit, andra bara genom antydan. Med sin väv spann han samman asagudar, kristendom och William Shakespeare till en funktionell enhet och skapade en alternativ förklaring till de stora sammanhangen i världsalltet. Mitt i all sin fantasifullhet och bombastiska storslagenhet lyckades han ändå hålla sina karaktärer på en mänsklig nivå. Lucifer framställs i "Season of Mists " inte som en outgrundlig symbol för ondskan, utan mer som en högst mänsklig, filosoferande rebell som pensionerar sig från helvetet och öppnar en pianobar i Kalifornien. Tor, åskguden, framställs som en småkorkad, storkäftad karl som dricker för mycket och "The Endless", i all sin oändlighet, framställs mest som en vanlig dysfunktionell familj med sina inre konflikter och ränker.
Gaiman har skapat en värld med ett rikt persongalleri. Bifigurer från ett nummer dyker upp som huvudfigurer flera nummer senare. Trådar och intriger löper fram och åter och man får hela tiden pusselbitar till frågor som väckts under läsandets gång. På grund av detta får man, trots att serien är skriven ett nummer i taget, känslan av att allt som händer är en del av en grandios plan som sedermera får sin förklaring i slutet. Världen som helhet rör sig mot sitt öde.
Detta är en serie på nu 11 böcker (elvan, Endless nights, kom mycket senare och är mer en tribut och en bok där varje karaktär ur the endless har fått en egen historia tilldelad sig) som, enligt mig, alla bör åtminstone testa att läsa (är det sedan inte din kopp te är det ditt problem). En av mina favoritserier, som har vunnit ungefär allt den har kunnat vinna och lite till (ett pris ändrade man t.o.m. reglerna för att kunna vinna så att en serietidning aldrig skulle kunna vinna igen), en fantastisk historia, både sammanhållande och med en massa småhistorier och mytologier invävda, illustrerade av en mix av de allra bästa. Jag skulle kunna prata hur länge som helst om denna älskvärda serie (men nu citerade jag det mesta direkt från en sida, hehe) men jag avslutar nog med att citera direkt från baksidan av första volumen; the sandman : preludes & nocturnes.