Där ser man. Det tog närmare 11 månader innan jag lyssnade på råden och införskaffade bluray-versionen av spelet. Är snart klar med det efter tre nätters intensivt spelande. Det här är i särklass det läskigaste spelet jag någonsin spelat. Tänk er Dead Space fast med en tekanna i handen istället för en plasmapistol och fiender som vägrar att stanna på marken efter att ni slagit ned dem. Just det faktum att man faktiskt är helt underlägsen sina fiender, så länge som man inte får tag på ett mer effektivt vapen än låt oss säga en mattpiska eller ölflaska, gör att paniken innfinner sig mest hela tiden. Detta är speciellt sant i spelets inledning där man flyr rakt ut i den mörka skogen med endast en flackande ficklampa till stöd. Om ni blev yra av Blair Witch Project så kommer ni få en baksmälla av det här...Inte blir det bättre av att förvirrningen ackompanjeras av "zombievrål" och tunga dån från en .44. Jag dog väl en 4-5 gånger innan jag lyckades uppfatta vilken färdriktning som var den rätta och kunde på så sätt söka gömställen från min bödel. På något sätt har spelet ibland gett mig Metal Gear Solid vibbar. Speciellt när det kommer till smygsektionerna. Att gömma sig i Siren är däremot bra mycket läskigare än att göra detsamma i MGS. Att ha en så kallad "Shibito" (typ semimedveten zombie) i hasorna gör att man glömmer att andas under hela den tid som det tar att scanna de omgivande miljöerna efter gömställen. "Sight-jacking"-systemet, som gör det möjligt att se genom dina fienders ögon, gör allting ännu mer spännande. Det är riktigt skrämmande att se hur Shibiton låser sin hungriga blick på den plats där du för tillfället gömmer dig. Som tur är fungerar detta också tvärtom. Man kan själv studera Shibitons rutiner och lägga ut fällor, smyga förbi eller helt enkelt överraska den med ett slag i bakhuvudet (vilket kan leda till några smaskiga "fatalities", speciellt med en hacka i handen). Dessa stunder är, enligt mig, en av spelets stora behållningar. Att studera fiendernas rutiner för att komma på den perfekta planen och sedan genomföra den skänker en hel del tillfredsställelse. Spelet är dock relativt oförlåtande och man riskerar att få spela om stora delar ett kapitel om man tabbar sig. Därför kan det vara värt att ta en extra titt för att försäkra sig om att den shibito som man ämnar slå i bakhuvudet med sin soppskål inte håller i ett hagelgevär, eller ännu värre, visar sig vara någonting bra mycket farligare än en enkel zombie. Överlag ett väldigt bra spel som jag tror att många har förbisett. Att kontrollerna och kameran skulle vara jobbiga har jag ofta hört men själv anser jag att detta bidrar till klaustrofobin och hjälplösheten på ett positivt sätt. Spelet bjuder dessutom på en bra variation när det gäller gameplay. Detta beror mycket på vilken karaktär man får spela. Registret sträcker sig från skjutglad främling till tioårig flicka med separationsångest. Precis när man tycker att det har blivit för mycket smygande (och döende...) får man en avsågad hagelbössa i handen och kan utkräva lite välförtjänt hämnd.
Illumination is not reached by visualizing the light, but by exploring the darkness.