yoki808 P42

Jag,kom till Köpenhamn första gången strax efter kriget och stan har sen dess varit den fasta punkten i mitt snurriga liv. Ibland tog jag jobb med läskiga italienska makaroniband och drog runt med dom i hela Europa, men hela tiden längtade jag efter mina hårdboppande kompisar i stan, och så fort jag hade tjänat ihop en tusenlapp var jag tillbaka. Kongens by är toppen. Toppen av brudar, öl, jobb, jazz och underbar dansk mat. För att inte tala om killarna i Danmark, verkligt bra kompisar med massor av humor. För några år sen, när alla vilda tenortutare började spela en ny slags musik som wailade bort alla marmorkalla, smygande och lömska element i jazzen, hängde jag ihop med ett festligt gäng. Vi höll till hemma hos Jörgen, gängets tenorist, och dösnacket var i full gång efter en underbar session. Mitt i rummet stod en låda Tuborg och alla killarna vräkte sej på golvet, knasiga, lyckliga killar med den nya jazzen bubblande i ådrorna. Jörgen, gammal kompis till mej, var en lång, ljus jyllänning med en ständig svans av brudar efter sej, och en hög med underliga upplevelser bakom sej. Vi brukade kalla honom Mars-Jesus, ingen av oss betvivlade ett ögonblick att han hade blivit planterad på vår jord av något underligt släkte från Out of space. Han totade ihop förnämlig lyrik som han läste upp till jazzmusik, det värsta var att han själv ville både läsa och spela samtidigt - en sån session slutade alltid med kaos. Killen sov aldrig vad jag vet. Jaga brudar, läsa, spela, fly från tröttsamma brudar, ta tillbaks dom igen, tröttna spela, spela, en ständig ström av vansinniga situationer omgav honom. Och som han spelade. Han hade kommit till stan för några år sen med en rostig Conn-sax i ett brunt omslagspapper, gått in på ett jazzhak, druckit fem öl, knegat upp på estraden, spelat tjugo blueschorus och hade sitt första jobb.