LeLay F42

I bland önskar jag att jag var som alla andra. 
Att också jag drabbades av den oerhörda och förgörande sjukdom som kallades Tipsextra och satte nålen i blodet på alla i det här landet. Att också jag skaffade mig ett menlöst engelskt favortlag.

Men nu har jag mitt hjärta i en annan del av världen. Vi är många som har vårt hjärta i en annan del av världen.
Och det är stolta och dyrbara hjärtan. Och om mindre än två veckor börjar de alla slå sina slag. Grövitröda slag. Svartröda, svartvita, svartblå...
Och vi börjar leva igen. 

Som världsmästare och europamästare för klubblag. Vi gör det med Grande Juve, stolta Napoli och ärofyllda Genoa som fantastiska nykomlingar. Vi gör det med ett inte längre lika pazza Inter, ett blommande Viola och alla andra. 

I år har italiensk fotboll en chans att visa världen sin styrka. Det kan vara en chans som aldrig återkommer. Jag hoppas verkligen Il Calcio tar den här chansen.

Vi vägrar blunda för våra fel och brister. Det är dikt och förbannad lögn att vi skulle blunda för våldet, arenorna, det vikande publikunderlaget. Är det någon del av världen som vägrar blunda för sina problem är det fanimig vi. 

Nu sprider sig längtan som små soldater i blodet. 

Vilket lag vi än håller på, vad vi än tycker om varandras favoritlag eller om oss själva, så kan vi förenas i denna längtan efter säsongsstart. Ofta har vi fått vänta till den andra söndagen i September. Inte så i år. 

Men aldrig känns tiden så lång och oändlig som när man väntar på den man älskar, som när man väntar på att få visa hela världen sin kärlek, visa världen att man duger, finns till, existerar, är bäst. 
Aldrig känns tiden så lång som när man väntar på att ställa sig i rampljuset, där man hör hemma, eller när man väntar på att få svepa sina stora fanor över en värld som aldrig kan ta ifrån oss våra framgångar.