Jag är.
Mellanbarnsyndromet gjorde mig nog ganska bortglömd,
jag fick fightas mest för uppskattning, annars blev jag bortgömd.
Inte stor på sport eller på tv-spel,
varje gång jag gjorde nåt så fick jag höra att det var fel.
Där växte min kreavitet fram,
den åt upp min självkänsla, gjorde den till damm.
Tyckte jag gjorde fel,
trots det faktum att jag var,
konstnärlig och hel,
och de tankarna sitter kvar.
Och mina tankar sitter ner, för mina tankar har sugits ut,
hjärnan pallar inte mer, den behöver ett slut.
Men själen är såld, så texten växer i munnen,
bankar med våld, i botten utav brunnen.
Så jag är försvunnen, men ändå här på nåt sätt,
demonen som tar över vet att något inte är rätt.
För jag spyr som en räv,
och jag sover som en.
Hål i mina kläder så inga ess i ärmen.
Inga ess i ärmen, och ingen fjäder i hatten,
gör det rätta när ingen ser på, kalla mig för natten,
eller för batman, för batman låter coolt,
och batman har en bil, och han skiter i om det är sol.
Och han vinner varje argument, för han är fladdermössens vän,
och därför vill jag va som han och sluta ses som ett skämt.