Är det verkligen hemma?där jag sliter och jag kämpar? En stressig miljö som är till för att jag ska dämpas? jag är alldeles för hemmastadd, papa was a rolling stone, har aldrig vetat vart hemma vart. Jag vill ha vitt på svart, upprepning snälla tack, papa was a rolling stone, inte långt innan min pappa stack. Lyssna på min blues, lika törn on som en ros, papa was a rolling stone, såklart han drog sin kos Går i de spåren, rullar vidare, drar upp såren, som ett skrapat knä när man va liten första åren. Jag kommer ihåg den, pappas fina gamla hatt, papa was a rolling stone, försvann när dag blev natt. Kom tillbaka dragen och belåtet, mamma blev slagen, tog alltid emot förlåten, kämpade mot gråten, tillåten, att slåss. Så jag kämpade på och sluta aldrig slåss nån för oss. Min mamma, min bror, min syrra och mig själv, pappa som jag slogs mot, illusion av djävulen. New world order, kan inte ens portkoden. Mamma blev så rädd hon bytte ut låsen. Pappa kände piken, befläckad growling soul, fortfarande besviken, papa was a rolling stone. bättre? :)