Samhällets avskrap
droppar av regn faller tungt
åter tillbaka igen vid min startpunkt
kan inte stoppa det, inte ta det lugnt
tankarna i huvudet bara far runt
bottnar i självföraktets bråda djup
punkterar bubblan av ångestens vassa spjut
i flaskan ser jag verkligheten titta ut,
jag är bara i början på livets slut
vemodighet, sorg och ambivalens
fegblodighet, noll koll och för många procent
får mig att rygga tillbaka, till min parkbänk
för mycket stress, krav ger hårda hjärtslag
hårt tryck och press, samma skit varje dag
delar en flaska med grabbarna i vårt "A-lag"
skålar, ropar och skrattar åt människorna i vår stad
de springer förbi med mobiler och gap
vem är det egentligen som är samhällets avskrap?