Flashback till beatsen

Flashback till beatsen

Flashback till beatsen


har länge vandrat i spår, redan upplöjda stigar,
men med tiden som går, går man på sina nitar,
jag har mycket kvar att lära, men är nöjd för i dag,
med min dag, varje dag, bara jag får va' jag.


tagit tag i mig själv men tappar greppet ganska fort,
när du faller från ovan blir snabbt smått ganska stort,
jag har flippat över skit, sånt jag vanligen ser förbi,
men det är svårt vissa dagar när ivern brinner inuti.
jag vill iväg, ba' iväg, staden tynger min själ utan skäl,
tills jag kvävs, och har levt mig ihjäl.


Jag andas tomma fria timmar hela veckan lång,
gång på gång, för en helg utan tvång,
vaknar lagom måndag morgon till att allting börjar om,

många gånger, utan ånger andra gånger endast den,
många gånger räcker det, andra gånger inte alls,
Jag har iver i mitt bröst och i min hals ett rastlöst skall, vill i väg härifrån,
jag vill komma någonstans,
ge mig själv en ärlig chans, koppla grepp om min balans,

försöka hitta något sätt för mig och världen att bli sams.

jag har ifrågasatt mig själv och haft tvivel på min känsla,
många gånger för familjen eller rädslan att bli ensam,
men jag trivs i mig själv, med mig själv,
men inte nu och med vart jag är,

jag undrar många gånger hur det kom sig att det blev såhär,

jag är, inte uppväxt i misär, visst lite hinder här och där,
men inget extra ordinärt, medelmåttig asfaltsblomma, lämnar inga ytor tomma,
ska det va så ska det va annars får det lov att va, förorten har tusen barn,
som lärt sig gatans språk o tal, svår moral, slå och ta, hård men svag, svåra val,
tuff men hal, ständigt synas till men aldrig vara anträffbar. om någon frågar så ge aldrig några svar.

Det bygger tomhet i en själ som har så mycket att berätta,
ingen där då, för att underlätta,
betongen brinner för att kidsen överhettas,
inte lätt att stå still när t.o.m själen svettas.

Ge mig mina friska vindar, ställ upp alla gatans grindar,
jag ska ut och ta tillbaka mina alla väntans timmar.
jag har inget att förlora men världen att vinna,
mitt enda problem är hur fan jag ska hinna.


Livet är sig likt trots att inget alls är som förut,
Livet har sin gång men inget givet mål eller slut.
Alla människor andas och allas deras hjärtan slår,
Alla lever vi i samma dagars nu, men med ständigt olika igår.


Att se sig om är inget tryggt för ingenting säger väl det,
Inget mer än det du ser, gråter ler, är vad det e,
när ditt du är integritet.
Att människan ser olika ut har konstaterats gång på gång,
Och ingenting är det ditt du, din tanke eller ens din sång.

Ett sätt att passa in, att flyta ut i massans stora bild,
Ett sätt att tämja trycket som lätt gör vemsom vild.
Ingenting är nog som nu, ingen alls är nog som du.
ingen, nog väl, du, drar väl egenhändigt vardagen itu.

Det är dags att hitta ut.