hanut - längesen, sist..
Känslan liknas med att trilla ner-
Jag vill inte mer, jag spyr på mina problem-
kräks på att alla ska fråga hur jag mår-
när själva sanningen är den..
att jag mått så här sen jag var fjorton år-
Hjälp är något som Alla borde få-
om de ändå vore så-
:känner du oro, så lägg dig ner och sov?
hur fan ska man somna med tankarna jag har,
känns mest som ett handtag vore bra-
klarar inte detta ensam,
vill dela på känslan, visa dig sanningen..
men jag tvingas ljuga och avlas fram av glåpord-
de var ett tag sen om inte år sen vi sågs nu,
..men allt är detsamma,
jag låter mig fortfarande matas av svek,
vill inte prata om det,
men jag saknar mamma..
Känns som om alla sprang för livet medan jag stannade-
tyvärr är vi ett fåtal som blir illa behandlade,
föräldrar som inte fanns där när vi ramlade..
känns som jag fortfarande ligger kvar,
börjar tro att kärlek är nåt jag ger ut mindre av,
men likt ljuset i lyktan så brinner jag..
ert svek är som bensin i min ryggmärg,
och ska sanningen fram är ni vildar, bara en skygg varg,
så fortsätt mata mig med sorg och svek-
så kommer jag tillbaka när jag fått nog och bombar er-
Mamma ta mig hem, vill inte minnas längre-
jag har insett nu, att jag inte vinner i längden-
och jag förstår nu, att jag försvinner i mängden-
Rika personer infinner sig i problemen genom malt whiskey,
medan barnen vid sidan av drömmer sig bort i walt Disney,
och bygger sina liv kring skola och lärdom,
utan att veta sitt egentliga jag, "vilka är dom",
Kanske borde vart enda enskild individ,
uppfatta historien och leva den-
inte bli sittandes bredvid- verksam som skenhelig utåt,
men samtidigt verkar insidan evig,
kan inte längre räkna mig fram,
kan inte läsa på tavlan,
tänker inte bli en marionett och räcka upp min hand,
jag vet med mig att jag kan- har inte sågat av min gren,
vi är alla grenar, kvistar eller blad på livets träd
enda tills dagen kommer då man sitter på stubben och inser
..att trädet inte finns mer -
På långsikt borde tävlingen vara förgäves,
axlar problemen med inställningen att jag inte orkar med de,
utsikten är förjävlig vad fan händer med världen-
vi lämnar brödsmulor i onödan,
Ingen hör oss,känns som alla är tondöva-
vi lever rofyllt bland människor som slutat bry sig,
var är värmen vännen, jag fryser,
Var är du som sa du skulle finnas här,
Var är du som sa att du älskar de du läser,
var fan är du som inte verkade fattade hälften?!
Var fan är du som snackade känslor?
Vet inte om de jag känner är hat, oro, stress eller kärlek,
Vet inte varför jag mest är trött eller varför jag sover dåligt,
mitt liv börjar bli till ett stjärnfall,
Och varje smäll börjar kännas som en järnhand,
vet inte ens om jag fortfarande tänker med hjärnan-
man ska inte kapa kontakten, ändå skär man,
Då Polarn säger sig hjälpa, de svär han, men samma nu som då,
När ord blir till bilder som ni målade på!
Känslan som växer inom mig, hatet som eskalerat-
förut var detta saker som vi delat..
Jag känner mig förlorad, skjuten åt sidan -
Kläderna känns för stora, tröjan slutar vid midjan -
Känner mig trött på att skriva..
Man hör hur de tisslas och tasslas,
ser hur alla vänder ryggen till och viskar och skrattar
Vill inte härifrån tycker det är trist att packa,
Sägs att Ensam är stark ändå lider jag,
och allting blir bättre oavsett den tid de tar,
men Jag bygger på min mästerplan,
låter tiden ta ut sin rätt tills nästa dag..