Robie - Seperation (3 verser)
På vift med grabben i det kyliga vädret
utan bostad med bara en påse kläder
håller tårarna tillbaka, försöker vara stark
men det är inte lätt dessa tider när familjen tappat mark
jag pussar Eddin & går, gråter när ingen ser
förklarar för Mio att vi har stött på problem
vill inte sära på barnen men nu är det som det är
jag har bett kommunen om hjälp, finns ingenting & hämta där
jag är bara en småbarnsförälder med en oviss framtid
det fattas några pusselbitar, allting känns skit
vill hålla ihop familjen, sätta mig & andas ut
lägga mig ner i sängen, kanske tända några ljus
jag är stressad & utbränd, alla dessa tankar
det är inte lätt när Mio gråter & saknar sin mamma
vi har åkt buss genom stan, det har blivit mörkt när vi är framme
jag tar Mio i handen, det har löst sig för natten..
Jag undrar hur Mio mår & hur han tänker
när jag som förälder måste lämna hemmet
han verkar ta det bra, jag ler & är glad
han vet inte om att inte pappa mår bra
nu har han somnat på soffan, jag grät när jag natta han
jag saknar min andra son, vill hålla han i min famn
situationen är fuckt, jag måste sammla mig
för barnens skull men innerst inne är jag rädd
hur ska det sluta det här? I ett vansinnes dåd?
blir man trängd i ett hörn då biter man i från
jag håller barnen bakom ryggen, tar smällarna själv
& ni som vet, ni vet att kvällarna är värst
då hinner sanningen i kapp & timmarna går
jag får för lite sömn, shit vad det är svårt
men jag går upp varje morgon, fixar & donar
vi är på resande fot, vill bara ha nånstans & bo fan!
Jag kramar om min son & brister ut i gråt
men det måste va förståeligt med tanke på hur jag mår
jag är bostadslös med två stycken barn
vi slaggar hos min morsa men bara för nån dag
det är mentalt jävla jobbigt & jag vill inte gnälla
vill inte se dem lida så jag tar alla smällar
jag packade påsar med kläder & drog
men det är väll som dem säger, de läker nog
& med barnen blir jag stark men det är samtigit jobbigt
men är det så konstigt? jag har inte nånting
vägen är lång, har säkert gått i en timme
snart halvvägs, har tid & tänka på livet
man känner sig liten men gör sig stor
för pappa är störst & starkast, det är inte som han tror..
jag bara driver för vinden med hopp om en lösning
får se det här som en helt annan prövning
jag tar mitt ansvar, ser efter barnen
men behöver ett hem om jag ska klara av det
är på drift med två liv utan destination
jag är en tickande bomb fylld med känslor inombords
jag är inte rädd för & leva, jag är rädd för att jag faller
lämnar aldrig barnen bakom mig, jag släpper aldrig handen
går in i dimman & hoppas att jag hittar rätt
hoppas vägen jag tar leder hem..
robiemusik.se