hanut - förr
det är varken första eller sista gången,
jag låter pappersarken fånga vad jag har i blick omfånget,
ser människor som försöker fånga dagarna i ända-
folk med ansiktsuttrycket som säger att de klagar sällan,
förr var jag fan likadan-
men står bekymrad, över att den sidan rivits av,
vet inte längre vad jag lider av,
- vad är de frågan om? varför vantrivs jag?
men är trött på personer som talar högt om hurdan jag brukade va,
varför? -jo ni vände ryggen till, därför slutade jag..
Dom har sträckt ut händer trots att dem aldrig gjort nåt,
istället snackar dom skit och skvallrar som om dom vore fjorton-
står nickande "vad var det jag sa"
- ni sa ingenting alls,
ingen har nånsin satt mig på plats?
- ingen minns vad som sagts,
är trött på att kämpa mig fram,
trött på att känna mig som världens sämsta man,
Fan, jag ska bli bättre nu,
ska växa till mig och våga ta rätt beslut
2 månader har gått, är fortfarande likadan,
sover dåligt, känner mig ihålig-
själen har lämnat mig, det är bara skalet kvar,
hade hoppet som grodan, saknar nu tid som snigeln,
botten har jag slagit i, känner mig övergiven,
folk snackar om vänskap och knutna band,
man nickar instämmande- dock vill insidan skjuta han,
mitt liv är av samma situation, en person med pistol,
men når inte avtryckaren för en bruten hand,
en sargad mun, en blodad tand,
problemen börjar numer att gå hand i hand,
båten lättar ankar och lämnar land..
Så kvar är jag, han som aldrig försvann-
står frågande om nåt av de ni sagt var sant,
att killen som stack var han-
han, som du förr var bästa vän med,
som du nu inte känner längre,
han som bara mår sämre och sämre-
men det skiter du väl i,
bara du får festa och leva ditt egna liv,
men ditt sätt är inte längre skrivstil,
du har blivit mer originell-
utvecklats till ett plagiat,
och karma kommer hinna ikapp dig snart,
men vad vet jag, jag är sorgsen jämt,
den negativaste personen i rummet som kan räknas upp,
men ni framkallar saker som jag vill kräkas upp..
allt snack om framtiden när du knappt reder nuet,
då de vi skrev var förflutet,
blev till grenar på ett träd vars stam redan var bruten,
så vad ser du i mig när jag alltid gör fel
tagen för givet medan dina ord utgör lagen,
samtidigt som tiden sätter spår på dagen,
dina ord är fysik och slår mig i magen..
Ber om ursäkt för gångerna jag spårat ur,
men känns ibland som de kvittar vem du sårar nu..
Vet inte hur många gånger jag stått vid min skolgård,
och insett att livet, inte blivit vad jag hoppades på