denna känsla att det bara är du som är dödlig

denna känsla att det bara är du som är dödlig

skriver lite annorlunda texter nuförtiden. spoken word-ish.

jag sa att mitt liv var värdelöst, du sa att ditt var värdelösare
och jag tänkte för mig själv att du var väl en jävla glädjedödare
i denna tävling utan vinnare, där båda deltagarna vägrar ge tävlingen legitimitet
inför varandra men vässar klorna i hemlighet
ville jag, mest för att vinna, säga något om tillvarons bräcklighet
att vi måste borra in ansiktet i insikten att livet en dag kommer att sluta
för att det på allvar ska kunna börja

att vi alla trots allt lever en tumör, en istapp, ett kycklingben från
att liemannen ska få in sin skröpliga men envisa fot i dörrspringan
sedan insåg jag att jag lika gärna skulle kunna säga att vi lever
en människa, ett gatuhörn, en missad buss från lyckan

så jag lät bli

för tävlingen finns överallt och när jag inte ens kunde vinna
genom att trycka ned dig förpassades jag till att säga den
smartaste, deppigaste, djupaste saken

tävlingen finns i småbarnspappans stresstyngda suckar över
den gamla, skröpliga russinhudskvinnans myntfumlande framme vid kassan

den finns i din sårbara blick som berättar att du inte vågar berätta allt det där som kan få dig att verka sämre, mindre perfekt, mindre rak i ryggen och rakt igenom självsäker (du slutade kissa i sängen i sexan, träffade din första riktiga vän när du var sjutton och älskar att äta direkt ur nutellapaketet)

den finns i den unga tjejens ögonvråsneglande medan hon klackar
förbi H&M:s skyltfönster,
den finns i fyraåringens tårar som blandar sig med salivet
som rinner ur munnen som i desperation skriker att dom
andra barnen springer för fort när dom leker kull
den finns i barnets skälvande svar senare samma eftermiddag
från sin plats i hörnet av rummet medan alla andra barn sitter och målar:
jag kan inte.

den finns i din röst när du föga övertygande påstår att du minsann inte bryr dig om vad hon gör ändå, hon får väl göra vad hon vill…

den finns i varenda situation där vi känner oss tvungna att klättra på varandra
eller stampa på oss själva för att nå dit vi ska… vi får inte tappa ansiktet, placeringar eller hoppet

denna känsla att det bara är du som är dödlig

dra in magen så jag kommer förbi och fram.
nej, det tänker jag fan inte göra. vi behöver bredare utrymmen, inte bredare magar.