Fegon - Någons kamp för ingenting
Det är så svårt att skriva en text, att blotta sin själ
och låta läsaren läsa och sedan gotta sig väl
För jag lovar att mitt liv är mer skadat än andras
När jag blev medveten började jag hata min mamma
och sakna min pappa, han ville ju alltid vilja va snäll
förutom när han en gång förstörde en familj på en kväll
han skapade allt som ledde till en seperation
vilket ledde mig in i en depression
Vilket ledde mig till kärleksproblem, man ville röka sig bäng
man vill kröka sig dänd... och tillslut ville man bara döda sig själv
Inga genvägar, inga undanflykter... man var tvungen att möta sig själv
och var man inte redan död ville man bli dödad igen
Mitt i allt mörker mötte jag, för stunden, kärleken i livet
kärleken gav glädje till mitt liv innan kärleken blev vriden
Från världens mest lyckliga dagar, gick jag till mitt mörkaste djup
och det fortsatte neråt... hela vägen... från början till slut
Jag var lyckligt förälskad i kvinnan som knullat min vän
och jag undrade mig hur fan kan jag älska än? men det funkade väl?
Vi blev bättre, även om jag blev sämre, och när vi såg början till ljuset
hade jag kysst en brud... helt fel... och det blev början på slutet
Det var jag som blev dumpad, jag fick gå med nacken böjd
jag fick gå för allt det dåliga... jag fick stå får all den skuld
Ändå älskar jag dom, för den glädjen dom spridit,
kärlek till mig och gett mig själv kärlek till livet
Dom som alltid varit det där ljuset i tunneln
gjorde att min framtid brunnit ut till ett mörker
Jag var fast i ingenting, fast i inget alls
och kände mig faktiskt som absolut ingen alls
Allt jag ville var var att jag var för någon
att jag var, men allt jag var var att jag inte var något
Jag var en tröst till en förlust, jag var ett hopp om något bättre
som om någon sått ett hav med fått ett litet äpple
Jag var ett ingenting för allihop men fick en liten kärlek
en kärlek som dog såfort fröet fått en sipp av näring
jag blev ett evigt bortkast och det gick till den grad
att jag blev förstörd såfort något gjorde mig glad
Det här är en liten story om någon som ville söka sig hem igen
bli sig själv, trots vetskapen att man hade viljat döda sig själv igen
Allting händer av en orsak. och ensam är stark
men man klarar inte sig själv, som världens mest ensamna varg
Jag började att hata min familj, började hata min släkt
helt utan anledning, och därför började jag hata mig själv
Jag var en börda för alla, en juklapp mindre... det kändes som så
och allt jag kunde tänka var... vad fan väntar jag på?