PS (Pausestop) - En text
Jag ser mig själv som deprimerad, ja, trött på att leva
förundrad över vad livet är menat, med ca 60 år kvar att leva
men hur roligt har man igentligen, om man flyttas runt på fosterhem
man valde stigen själv, så varför skylla på en dåliga uppväxt, men
jag menar, det är ju menat som ödet...
jag ser numera livet som en lång resa till döden
för dagen kommer då man bara önskar att livet är över
alla hamnar dära någongång, då alla minnen smulas sönder
men dom famnar om sina händer och ber om att vinden vänder
folk känner olika och beter sig annorlunda
men till slut orkar man inte och vill inte andas in luft i lungan
man kan blunda och dagdrömma sig till en annan plats..
hålla sig lugn genom ett bra minne som man en gång haft
men verkligheten ger sig på dig tills minnet är glömt
allt jag vill få ut är att jag dels inte förstår mig på människor
vuxna som slår sina barn, för att ge igen för sin barndom
dom gror våld och förstör en del av nästa generation
för att sedan ifrågasätta vad ungdommars våld beror på
när man växt upp med det, vant sig och sedan säger "slå då!"