galenskapen inuti

galenskapen inuti

något diktliknande

Orkar inte längre hålla i galenskapen som växer inuti
skriker ut en idioti som vrider och vänder i skallen
och som sen river och bänder upp varenda felmarginal
som skapades i ett felavlat barn, tankar som förbryllar
saker i huvudet som kryper, skriker och det kryllar av
tankar som inte någon borde ha, men ändå så finns dem,
ändå lever dem kvar i ett huvud som inte klarar av
en existens.

För tankar som maler på bildar en verklighet som inte finns,
skenar iväg i min egen värld jag vet inte vart jag ska ta vägen men,
med sättet jag lever nu, kommer jag aldrig ur denna värld levande,
skevare tankar byggs av den felande hjärnan som finns bakom mitt kranium,
vill ha en lugn stund men tankarna finner aldrig ro, de gror blir värre,
jag orkar inte kämpa emot längre.

Jag och min hjärna hamnar i ständiga bråk,
små konflikter som eskalerar och skiljer oss båda åt.
Egentligen borde vi ta en paus från varandra,
hjärnan tar knäcken på mig, vi borde inte finnas ihop,
vi har ett alldeles för destruktivt förhållande.
Vi kommer tillslut rasa samman, vi klarar inte av varandra.
Galenskapen växer innanför mitt pannben,
och jag är chanslös.