Vilsen
Jag lider av ångest, att det aldrig får ett slut, har vart så här ett bra tag nu och jag måste hitta ut, jag vill tömma min tyngd och vandra vidare med stolthet, jag gör kanske inte så gott jag kan för jag känner ingen helhet, alltid nåt som fattas på djupet, jag måste fan ta tag i allt, vill inte sluta ner i stupet, måste ta vara på tiden jag har, för tiden den går jävligt snabbt, vill inte sluta med tomma fickor inget kvar. Jag känner mig ensam och utlämnad ibland, det ger mig ångest, jag vill ha en hjälpande hand, försöker ducka problemen, och det resulterar till att ångesten siger, ingen ser att jag lider, jag kvider och rider in i mörkret med en stumm röst, letat överallt, men jag finner ingen tröst, känner tyngden på mitt bröst, sommar till höst, från liten till störst, från toppen till botten, från den tomma till den fyllda koppen, jag känner att psykiska i kroppen snart inte pallar mer, vart finns alla hoppen? Ge mig hopp så att jag inte hoppar själv och slutar med kroppen i en dödscell. Jag känner mig patetisk, självförtroendet ligger på noll, har noll koll, önskar att mit liv gick i moll, för mitt liv går i dur, vem är du? Själv vet jag inte alls vem jag är och jag vill hitta ut ur denna labyrint som kallas livet, vill hitta tidsfördrivet för nu så driver tiden mig och jag vet inte var, jag har inget kvar, kan inte ta vara på det jag inte har.