Trescall, vila i frid hanut
Låter texten tala, vet inte hur många som kände Hanut här, men ville iallafall dela med mig. texten är säkerligen skit, men kan inte få den bättre. Det var min polare som var som en bror för mig och han var också min bättre halva..
Vila i frid.
en ångest för en tanke och ett problem för två,
men känslan du födde efter första gången vi sågs-
känns som så sent som igår,
och vår tid tillsammans är nåt jag kommer komma ihåg-
men du har lämnat hjärtan efter dig med djupa sår,
så varför berättade du aldrig för nån hur just DU mår
jag minns femte klass och gångerna vi tjuvrökt-
ingen fick se oss, så vi gömde oss bakom en grushög,
lärarna såg oss, skällde på oss- men du ljög
du har alltid varit som den bror jag aldrig haft,
jämlik med mig, uppväxt på samma kraft-
att alltid slå sig igenom vardagen fylld av problem-
och jag kan aldrig förlåta mig själv för att hjälpen kom för sent
men jag minns när de äldre skulle slå mig när vi hade rast-
men du backade aldrig, du stöttade mig till max,
beskyddade mig i vått och torrt och bad aldrig om nåt,
du var självständig och min största idol,
och på super mario klarade du alltid högsta nivån,
fan vad jag minns det som igår,
kommer alltid se upp till dig- där uppe bland alla moln,
och jag lovar att jag ska börja säga ifrån,
dock förstår jag inte varför Gud alltid haft dig till låns..
Känslan som växer inom mig, hatet som eskalerat-
förut var detta saker som vi delat,
men nu, är jag stående här ensam,
och jag kan inget göra, mer än att svära på att hämnas,
jag vet att ingen någonsin lyssnat på dig,
men jag kan lova dig nu, att skiten kommer tystna med åren,
trots att du haft de knas, har du aldrig bett om nåt,
och detta är en egenskap bra eller dålig som jag aldrig sett hos nån!
varför sa du aldrig nåt, du fick allt att verka bra,
jag har sprungit mot ett mål, ändå stannar jag,
det är inte längre samma sak när man lämnas ensam,
men jag minns skratten, kommer ihåg själva känslan..
jag är numera bunden -till känslor som flödat med hat,
för alla leenden vi haft har varit döda ett tag,
så jag låter mina tankar spåra ur till toner av Eminem,
när våra gamla minnen sakta börjat dras upp igen-
jag blir bara stående och försöker tröstas av problemen,
samtidigt som andra gnäller om vem som kastat första stenen,
för bron vi byggt, förstörs, och vi har inte hunnit över,
enda skillnaden är att jag lever, och att du funnit döden
jag kan inte beskriva mitt liv numera-
för om livet är ett spel- är de isåfall slutspelat..
Du är borta nu, du befinner dig under jord, bredvid en gravsten,
ett liv, likt ett helvete, för den du varit en tid, är den jag blev..