Må som jag mår.
En dikt med mina nuvarande tankegångar.
Vaknar upp på morgonen med en klump i min hals,
känns som natten inte gav mig någon sömn alls.
Desperat försöker jag ta tag i mig själv och kliva upp,
men det är svårt att vakna på riktigt när man gett upp.
Dagar som nätter, problemen och smärtan slutar likdant,
skrikandes i fosterställning, jag vill inte vara kvar.
Försökt tala med någon men går ner i djupare depressioner,
jag kan inte förstå, och inte ta tag i situationen.
Orkar inte med mig själv mer så jag går och lägger mig,
men sömnen kommer sällan och det svider i mig.
Försökt beskriva smärtan som jag känner i mitt inre,
tusen hugg med en istapp och känslan försvinner.
Gjort allt för att orka med mig själv,
det funkar vissa dagar, tills det blir kväll.
För då kommer tankarna som aldrig lämnar mig hel,
förstör mitt liv och allt som händer i det.
Orkar inte gå ut, inte träffa folk eller umgås,
känns som hela världen sagt upp sin bekantskap.
För när man mår dåligt försvinner dom flesta,
man blir lämnad ensam och lever på väntan.
Väntan på att få må bra igen och kanske ett enklare liv,
jag har gett upp hoppet det kommer alltid vara sig likt.
Andetagen är svårare att ta när man mår dåligt som jag,
man hittar oftast anledningar till att inte leva eller stanna kvar.
Så nu ställer jag mig frågan,
gång på gång.
Får inte ut den ur skallen,
den sitter fast.
Vad har jag gjort för att förtjäna att må som jag mår?
And I was better where I was miserable, why didn't you leave me there?
|