App - låt oss talas vid lite
Så var det det där med människor igen, jag är ingen relationsexpert
men lite för ofta visar det sig att det jag tror är rätt
det bästa vore nog att svälja ord, tänka noga eller hålla käft
och fundera över hur allt förehåller sig i förhållande till förhållandet
för blickarna fräter när man tittar för nära på någons innersta väsen
och då står inget i vägen för att dölja deras sprickor i själen
vilket lätt förvandlar ett "men jag ville ju bara hjälpa till"
till hat, egoism och försvarsmekanismer, så leds relationen
till en säker död, ett hänsynslöst krig utan överlevare, för
när något är förorenat måste man själv bli förorenad för att rena det
Jag menar
Visst har man gett nån en chans och visst känns det fantastiskt
men vilka stog kvar när allt ställts på sin kant
och vilka vände och sprang?
ni förstår, den hjälpande hand som sträcks till den som har fallit
kan alltid knytas och flyga rätt i ditt ansikte
ibland är det bara så det går, och allt som återstår är
förståsigpåare som inte förstår sig på det dom utger sig förstå sig på
ingen tänker på att less is more om innehållet saknas
och man bara klarar sig från missförstånd när införstådda pratar
tankeföda med gourmandmentalitet, struntar i om det är halvdant
bara ge mig mycket, hela stycket,
för smaklökarna känner ändå ingen
skillnad på hemlagat, lyxmiddag eller snabbmat
Men vafan
Jag har aldrig varit typen som tänker tillbaks sentimentalt
På nån människa som vart min vän för ett tag
istället släpper jag taget och lämnar det kvar
och sliter ut föregående sida såfort jag vänder ett blad
"Jag var också rap när jag var fjorton år man."
|