det går liksom inte att undvika att tänka såhär

det går liksom inte att undvika att tänka såhär

går gatan fram med bara några hundra rupees på fickan
gör matten i huvet och tittar ut mot den sista rikshan
jag har råd att ta, resten går till mat
förbannar mig själv, kunde förvaltat gårdagens slantar bättre
men ingen ko på isen, solen skiner, allt är lugnt
tills jordelivets obarmhärtighet får mig att stanna upp

hur skulle allt detta nånsin kunna rymmas innanför fotoramen
armlösa tiggare med barn utspridda på trottoaren
det kliar i fingrarna, röster ekar i huvet
jag vill så gärna, men tar ändå sedan beslutet att inte göra nåt
dom skriker kan ni höra oss och det är väl klart vi gör
ni sitter dygnet runt och tigger i vartenda gatuhörn

och vi gör förbi, tid går förbi som ingenting
tror inte många skiter i, men klart ingen ser ljuset
hur ska detta land kunna ge hem åt hundratals miljoner
när inte ens stockholm kan ge det åt tretusen?

den paradoxala tillväxten, bland tiggare och indiska yuppies
vissa kämpar om mat, andra i köpcentret för linnen från gucci
vad kan man säga, annat än ett cyniskt "livet är hårt"
i landet där färre har toalett än mobiltelefon


jag vet, klyschigt och allt det där.. men det kom ur mig på ett tåg nånstans i indien och kan lika gärna läggas upp här ifall någon är intresserad av att läsa. fred!