det går liksom inte att undvika att tänka såhär går gatan fram med bara några hundra rupees på fickangör matten i huvet och tittar ut mot den sista rikshanjag har råd att ta, resten går till matförbannar mig själv, kunde förvaltat gårdagens slantar bättremen ingen ko på isen, solen skiner, allt är lugnttills jordelivets obarmhärtighet får mig att stanna upphur skulle allt detta nånsin kunna rymmas innanför fotoramenarmlösa tiggare med barn utspridda på trottoarendet kliar i fingrarna, röster ekar i huvetjag vill så gärna, men tar ändå sedan beslutet att inte göra nåtdom skriker kan ni höra oss och det är väl klart vi görni sitter dygnet runt och tigger i vartenda gatuhörnoch vi gör förbi, tid går förbi som ingentingtror inte många skiter i, men klart ingen ser ljusethur ska detta land kunna ge hem åt hundratals miljonernär inte ens stockholm kan ge det åt tretusen?den paradoxala tillväxten, bland tiggare och indiska yuppiesvissa kämpar om mat, andra i köpcentret för linnen från guccivad kan man säga, annat än ett cyniskt "livet är hårt"i landet där färre har toalett än mobiltelefonjag vet, klyschigt och allt det där.. men det kom ur mig på ett tåg nånstans i indien och kan lika gärna läggas upp här ifall någon är intresserad av att läsa. fred!