MjR - Så jag växte upp [berättelse]
Tjenare! Satt med tårar i ögonen och bara tänkte & sedan gick ett beat igång och då kom fingrarna emot tangentbordet och det började klicka till vad det var som tryckte emot mig..
Detta är en berättelse från min uppväxt. Jag vet att rimmen är simpla (så det behöver ni inte kommentera) men vill ha kritik på inlevelsen i texten och hoppas verkligen jag lyckats bra då den kom rakt ur hjärtat på mig..
En ensam pojk fick problem tidigt i åren
killen hade precis fyllt 11 och redan då kom såren
Mobbades i skolan och kände trygget mot bröstet
och hur högt steg han tog så kom han inte över tröskeln
och den blev bara högre för varje dag som gick
det enda han ville ha var kärlek som han aldrig fick
detta gick för långt och hans farmor kom in i bilden
hon var hans kompass när han var vilsen
satt och pluggade i ett rum enskilt ifrån klassen
men fanns ingen ro, då han inte ville gå ut på rasten
mobbarna fanns där och han ville inte uppleva skiten igen
han ville bara ta sitt pick och pack o sticka hem
han fattade inte vad han gjorde mot alla
men ändå så fick mobbarna han att falla
inte en jävel gjorde något åt saken
och medans alla kunde sova gott om natten låg han bara vaken
killen levde med detta i flera år
och fattade inte varför det inte var någon som såg
att han mådde dåligt av alla jävla svin som trackade på han
och att han faktiskt önskade att han försvann
Han ville skrika ut sina känslor men skakade i rösten
och när han försökte ge signalament till fröken
så vände hon blicken och ignorerade han
sittandes vid skolbänken med tårarna som rann
ner från kinden och blåste borts av vinden
ska verkligen killen få ha sånna minnen?
killen är nu 20 år och har växt upp till en man
han försöker leva livet så gott han kan
och vill sprida sitt budskap vidare
så alla jävla mobbare kan fatta detta lidande
vill ni sabba någons liv, seriöst vill ni det?
vill ni inte att denna världen ska bli bättre?