Hanut, comeback. 170 bars om oss
Varit borta från texter ett tag, så jag skrev ihop mina känslor...
Kritisera gärna.
om jag försvann - skulle du söka efter mig?
om mitt hus brann - skulle du tänkt på mig?
om jag nu var funnen i dina tankar,
skulle vi befunnit oss i stunden där vi hamnat,
där jag, ensam och rädd, eldat mitt vansinne,
där jag en gång förändrat mitt skapta minne,
och om saker och ting skulle flutit på,
hade det egentligen räckt med ett skott-
men ändå hade du skjutit två?
jag är halvt nersupen samt skadad,
ändå har min lycka aldrig varit mer chansartad
vill du inte tro mig, vill jag heller inte vakna,
det jag sänder, är min avsaknad av saknad,
där saken är den..
att historien om draken aldrig riktigt nått hem,
jag ville vara din hjälte, med rustning, svärd och sköld,
men jag är uppstudsig, kär och tyvärr aldrig glömd
Jag kan inte beskriva mitt liv utan dig,
det blir liksom som en penna, utan spets,
eller som att kasta sten i glashus utan att rutan spräckts,
eller ett hej då, när vi aldrig ens sagt hej,
mer utformat som ett brev...men blir till ett mail,
men jag orkar inte tänka efter,
när jag lämnats efter..för läser du ens mina texter?
du söker efter svar, ändå frågar du aldrig,
- varför plågas jag alltid?
det plågar mig att inte kunna vara ärlig,
jag vill egentligen inte berätta,
kanske är de bättre att fly än illa fäkta?
men helt ärligt, jag gråter över dig,
men du ser mig inte, så jag ska döpa sjöar efter dig
för så många tårar som kommit ut, är sjukt,
för jag befinner mig i en labyrint, och jag hittar inte ut..
och om jag försvinner, letar du då?
trots att kakan aldrig varit uppdelad i två
reglerna fanns där, men du fuskspelade ju ändå..
löften men lögner, du vet precis vad jag menar,
och muren du byggt, klart jag känner mig stenad
det är ditt hjärta jag sökt, inte de runt omkring
och folk säger väl så, att kärlek ska stå för nånting?
ändå råder man människor, att vid problem så spring,
men jag är trött på springa..kommer ändå aldrig hinna
Så sökte du svar?
kan du gräva efter mig där jag ligger begravd,
men bara så du vet, det kan ta ett tag,
men vad gör det om jag kostar dig en dag?
är jag värd de, kan du använda dina händer,
eller i värsta fall anstränga dina vänner,
jag vill egentligen bara erkänna de jag känner,
för hade jag inte älskat dig, hade jag hatat,
och så vitt jag minns de-
fanns de tårar med i bilden när vi pratat,
för kärlekens ord har den effekten,
och använder du "jag älskar dig" utan att du trott mig,
kan du lika gärna smälla mig på käften,
och sedan ångra dig dagen efter..
sen komma tillbaka och riva mina stängsel,
det blir ingen trängsel, det är bara dig jag älskat,
min text är min tjej, och det är din kropp jag penslat,
och ångrar du dig inte nu, behöver du heller inte hälsa,
för jag har förstört min hälsa,
det är nämligen alkohol som öppnar mitt inre,
förstörd sen dag 1, för jag har tröttnat på tinner
och mina tårkanaler sträcker sig djupt, likt Nilen,
så är du ute efter min akilleshäl..?
-jag råder dig, doppa pilen i spriten..
Jag kan inte längre besvara din olycka?
jag vet bara hur jag själv mår, när du la gasen i botten,
så är du illamående i farten? andas genom din sollucka,
jag chansade på medel, men du är värd toppen
och vill du inte tro mig längre,
ska du veta de, att ord, dem skadar i längden
så har du inga tankar på att rädda mig, snälla känn efter,
annars låt mig dö ut, låt mig sticka mig själv med pennspetsen
för saken är den, det känns inte..
för att du lämnat mig är värre, så jag har inte känt hälften..
Våra minnen var såpbubblor fria i vinden..
de fanns liksom runt omkring i en tidlös period,
men nu kan jag bara bevittna när dem försvinner,
och ditt förakt mot mig, de frigör bara mitt blod,
för räknar du mina knytnävsavtryck på tapeten,
ska du veta de, att jag var medveten
så du ser kanske att första slaget saknar blodavtryck,
men att dem andra sextiotvå omfattar vad du borde ha tyckt,
Är jag ett monster?- konstigt, för förr var jag änglalik,
det kan bero på alla försöken att läka mina sår-
med saker som varit starkare än läkarsprit..
Det var du som tog mig ner på jorden,
och det är även du som gav mig himmel och helvete,
för kanten jag stått på, gav mig svindel, av bara en händelse,
att faller jag nu hamnar du i tårar på botten,
medan jag med vingar och tiara står på toppen,
och av ren smärta, kommer jag förstöra mina vingar,
jag ska förgöra mig själv, på bara några timmar,
för allt jag givit dig, är djupa sår,
men frågan är fortfarande inte besvarad..
för mår du verkligen sämre än mig?
när det har varit jag, ensam, som fått skåla för oss två?
Återigen, nämner inga namn,
men ni borde känna igen denna skam,
ni skapade mig, ett odjur med vansinnesdåd,
bevittnat mig i helheten, ilsken, men medveten,
för minns ni ens vart i hjärnan, de bra minnet låg?
jag ler sällan längre, jag ler inte alls
dansande kring elden, snarare dansande kring bränder,
har haft dödslängtan ett tag, men mer på distans,
för ödets ironi skrattar åt mig..och jag hatar karma,
för folk runt omkring mig dör, medan jag får stanna,
jag är din riddare, men en räddare i onödan,
jag var räddare i början, när allt var nytt,
hela tiden frågat mig själv, varför jag flytt..
har alltid trotsat ord, å aldrig följt andras fotspår,
vågade inte berätta vad jag hade för känslor,
men jag har älskat dig, i över ett år,
men jag har fruktat människor,
för dem är som marionettdockor,
jag med ihåligt bröst och skottsår,
torkande tårar med servett, i längtan på skottår,
365 dagar i fängelse, så ge mig en dag i frihet..
vet jag vad jag vet? Vet ni vad ni vet?
så som jag menar är, är sanningen värd att granska,
att man ska våga, man svär att chansa,
men ändå låter bli, och passerar förbi,
det är min fobi, och tornet vi byggde är inte stabilt,
mer eller mindre labilt, men jag saknar dig,
trots de att du ratat mig, velat skada mig,
jag dör för dig, jag dödar för dig, jag dog för dig,
egentligen skulle jag ge dig allt jag kan,
letat överallt, men du försvann,
minns du, när vi kysstes första gången?
vi sa inte ett knyst om de,
ändå var de som en uppenbarelse,
jag älskar dig, rena kärleksbesvarelsen,
Dina ord, så lena emot strupen,
Eros träffade mig, jag är skjuten..
jag kan inte förklara i korta ord,
för jag har nynnat med i texten, så nu spottar jag blod,
så hårda och djupa ord att hjärtat slår i otakt,
och smärtan är människoplågeri i form av en sopkvast,
för mitt förflutna har alltid skjutits åt sidan,
där bilderna på min uppväxt alltid knutits åt horribla
jag är inte stolt, håller inte huvudet högt,
inte längre nån lycka, för de vita duvorna har dött..
Tankarna svävar iväg,
och anklarna strävar efter sin häl,
så vart är min stöttepelare, i denna värld,
jag var trött när jag spelade, men jag var kär,
där livets spel, en hycklar bonus,
nycklar till alla dörrar? -jag har bara nycklar till Fonus,
ensam, jag har bara en skräddarsydd kista,
har saknat föräldrarskydd enda in i de sista,
och förut tog jag distans från mina medbröder,
men nu är det inte dem, utan jag som leker med döden,
så möt mig halvvägs när jag knyter snaran,
en sak älskling, avbryt mig inte bara,
så låt mig dö ut med orden,
för blodet är så blodigt, att jag blöder ur blodet..
Jag följer mina tårar längs kinden,
känner smärtan som bränns i mitt inre,
jag lämnar platsen utan att förklara,
med sista chansen att finna en blomma i Sahara-
Rädda mig ur situationen, ingen mer musik,
för istället har jag diktat ner tonen,
när jag suttit på kanten och sviktat på stolen,
Jag vill se solen igen, trots mitt orosmoln,
blomman har vissnat, trots att solrosen tagit form,
tiden har slagit om, saker och ting förändras,
jag är inte jag..jag har skändats och försämrats,
inte omgiven av änglar, som jag sist va,
inte längre en i mängden, jag är sist kvar,
döden pekade på mig, men jag får inget svar,
kritisera mig för den passion jag utgiver,
för saken är den, texten är snart slut skriven,
ta ansvar, jag är snart klar,
ge mig nyckeln till frihet,
jag ger dig min tillgivenhet,
och vinkar adjö..-
och låter smärtan inom mig, sakta dö..
En självklarhet på distans,
dock ej enighet i hjärnans substans,
kanske förklaras nånstans, då vi inte var sams,
men diskussionen om förändringsperioden,
då försämringsperioden övergått i de tomma orden,
du var en utvald blomma på jorden,
och ordet skönhet representeras av dig,
då kärleken eskalerat och till mesta del,
baserats på ljuvlighet men sakta raserats,
för så fort jag vidrör dig skär jag mig,
men styrkan i psyket bär mig..