hjärnsläpp - tappad höst kärlek ( dikt )
Var tvungen att skriva av mig, är ingen dikt makare men gav det ett försök. Jag vet inte hur resultatet blev, det vet bara du.
jag står under regnet som faller ner från himlen
samtidigt faller tårarna ner från kinden..
en vattenpöl, jag ser mig själv på ytan
dropparna påminner om mitt hjärta som gick i bitar..
..som sakta faller ner, utan att veta sin väg,
samtidigt står jag med en tomhet i min själ..
utan att veta min väg.
ett löv blåser med vinden ner mot den kalla betongen...
jag gav dig en bit av mig själv och sa, här.. håll den.
Jag bad dig, håll den hårt!
men du tappade den när jag tittade bort..
nu har jag ett hål, där mitt hjärta brukade va..
men det var en sak som jag aldrig sa,
det är ditt nu, tappar du det har ingen av oss något kvar.
men jag kan aldrig hata, aldrig hata något jag älskat..
det enda jag hatar.. är att allting blev så ensamt.
min säng, att det blev mer plats i den nu hatar jag.
jag hatar att sopa upp askan som blev kvar
vi hade en eld, men nu syns bara glöden igenom natten.
jag saknar dig, har jag sagt de än?
att det var vi, att vi sen gjorde slut.. det är allmänt.
men för att le som förut behöver jag vara ansträngd.
vi tog ett steg fram, nu backar jag bak..
jag ser din låga, den brinner fortfarande medans min slocknar snart..