Det som matar mitt bläck

Det som matar mitt bläck

Kände mig poetisk häromnatten men hade inget tema så jag kollade in i det här forumet för att kolla efter en titel att spinna vidare på och fann en vid namn "Djävulen själv". Jag har alltså inte läst den texten utan bara använt titeln som en utgångspunkt i mitt skrivande... Här är iaf. texten, vore kul med kommentarer :)

Så länge som djävulen själv håller sig borta-
Och livet inte har kommit tillkorta-
Finns det hopp, Tappa aldrig din handduk-
Inte ens om galaxen tar slut-(tar slut)

Jag tittar upp mot stjärnorna-
Och undrar hur jag ses från ovan-
Lilla, lilla jag i något ofattbart stort-
I en värld där ovisheten är som var mans hopp-

Så länge som djävulen inte är här-
Kan man bara se hur livet leker-
Ingen anledning att packa väskan-
och tänka på dagen då ankaret lättas-

Leva som det sägs att mänskan bör-
för dagen; det är det bästa sättet har jag hört-
Blicken mot skorna och inte horisonten-
fokus på det nu som aldrig kommer åter-

Reff*2
Onda väsen, de bor i min hjärna-
Demiurgens, lucifer, Hades och alla-
De talar i tungor, de ger mig formuleringar-
Egentligen säger jag allt, egentligen är det jag-

Vers 2
Sålänge som djävulen inte stör min sömn-
Tänker jag inte planera inför min död-
Har resignerat i att min själ är dödlig-
Ett faktum som människan inte sätter sig över-

Jag tror inte på gud, ja så tror jag-
Så varför är är helvetet något jag oroas av?
Jag brukade ligga kallsvettig om nätterna-
Med hela världens tyngd axlad på händerna-

Så länge som djävulen finns som begrepp-
finns också ett slut som låter hemskt-
Tror mer på gud än vad jag vill erkänna-
Det syns på vad jag krafsar ner med pennan-

Ens hems arv är ingenting man skakar av sig-
individen är långt ifrån bara sig själv-
och det är på den grunden min skräck är byggd-
För på min tro är jag ju inte säker-

Reff*2
Onda väsen, de bor i min hjärna-
Demiurgens, lucifer, Hades och alla-
De talar i tungor, de ger mig formuleringar-
Egentligen säger jag allt, egentligen är det jag-

Vers 3
sålänge som djävulen matar mitt bläck-
genom att föda upp och skapa min skräck-
Kan jag inte lugnt stanna i min säng-
Så hela natten ägnas åt att vandra iväg-

Mörkret är det enda stället där skuggan vilar-
men den nyansen leder mig inte undan lidandet-
Stänger ögonen och ser blickar in i min dåtid-
där min hjärna understrycker allt som blivit dåligt-

Sålänge som djävulen ger mig ångesten min-
Betyder det att jag står mitt i livet-
Det är den kanske säkraste indikationen-
prislappen för att inte vara en zombie-

Det är bara såhär roligt som livet är-
Det är genom döden som vårt liv här märks-
att tala om vår allas dödsdom må vara något cyniskt-
Men det var det första vi någonsin fick-

Reff*2
Onda väsen, de bor i min hjärna-
Demiurgens, lucifer, Hades och alla-
De talar i tungor, de ger mig formuleringar-
Egentligen säger jag allt, egentligen är det jag-