bdn - mina egna ord äter upp mig långsamt Jag försöker dränka mig i musik och tappar alla mina trådar som jag försökt att nysta till ett garn. Jag gjorde ett tappert försök med knuten runt fingret som påminde mig om att inte ge upp. Men jag har slickat upp mina egna fotspår från förra året, och nu väntar jag bara på att spy upp dom så att jag kan återupprepa mina misstag. För ni visste det eller hur?Ni visste att jag skulle falla ner i min grop igen, min grop som jag med mina bara händer och skit under naglarna grävt fram.Ni har alltid vetat.Ni har alltid vetat att när dom kalla vindarna drar in över land så spräcks min hud upp och jag är sådär sårbar som ni alltid velat se mig.Jag försöker dränka mig i drycker för att glömma och inte känna den där stickande känslan av oro som bosatt sig mellan mina lungor. Och hur mycket jag än försöker känna mig vid liv, så skaver vartenda andetag jag tar. Jag borde kanske bara släppa allt och flyga bort.Men mina fötter känns blytunga och det ända jag vill är att fylla min kropp med drycker av lust och känna att jag har något att ge. För jag äter era blickar och ord och bryr mig inte längre om hur full of shit jag blir.Ni gillar när jag skriker om nätterna va?Jag ligger och vrider och vänder på mig och skriker in i kudden och kvävs av min egen röst. Mina egna ord ekar i mitt huvud och påminner mig om allt det som jag inte lyckats uppnå.Jag försöker. Jag försökte verkligen jag lovar.Morgondagen känns så långt bort, och hur mycket jag än sträcker på armen så når jag inte ens morgonljuset.
Jag ligger och vrider och vänder på mig och skriker in i kudden och kvävs av min egen röst. Mina egna ord ekar i mitt huvud och påminner mig om allt det som jag inte lyckats uppnå.Jag försöker. Jag försökte verkligen jag lovar.