Utrivna kapitel
Okej först och främst har jag aldrig hållt på med sånt här tidigare. Men så gick det fel med en tjej och av nån anledning ville jag skriva ner det i ord.. så blev det så här.
Kanske blev lite långt .. och flummigt! Hur som helst:
Hon lät mig titta i sin bok, men vissa kapitel var utrivna
Blev dock kär i det jag kunde läsa för orden var så välskrivna
men fläckarna av tårar runt hennes utrivna kapitel
fick tankarna att gå och spekulera runt denna försvunna epistel
på sidorna efteråt så kunde man ana vissa referenser om sorg
att det lämnat spår i form av sår som låsts in i en borg
en borg byggd av hemligheter där ord inte gör ett ljud
och tystnaden skriker och sticker ut som när man får gåshud
och vad som egentligen hände detta kapitel vet bara hon och Gud
så jag ler och spelar som att jag ändå ingenting märkt
men att hon tycks ana att jag vet gör budskapet bara mer stärkt
så det är på detta vis, som jag delas en hand så orättvis
att oavsett hur jag spelar den så styckas jag som en gris
kvarstår är minnena från då jag inte sett denna hemlighet
och då hon kunde uppskatta att hon visste att jag ingenting vet
så att i slutändan blev hon istället ett kapitel jag vill riva ut
men innerst inne är det nog att kapitel som jag vill skriva ut
är det här verkligen slutet, är det så här som det ska avslutas?
jag vill skriva om kapitlet igen men långsammare så att det kan avnjutas
men lika flyktigt som det kom så flyktar det igen och försvinner
och likt en dröm lämnar erfarenheten mig i ett mörkt skimmer
var det en dålig dröm eller helt enkelt en bra mardröm?
åtminstone skön sömn med besk eftersmak i både tid och rum
men dessa frågor behöver inte ställas för nu är boken sluten
fråntagen från mig, det här är krig och jag blev beskjuten
men jag går ner med ett leende på läpparna och med skratt i strupen
och jag kan glömma alla besluten, för ödet tycks vara gjuten
men jag kan ändå inte låta bli att vilja knäcka denna nöt
nyfikenheten driver mig till att få veta hur hemligheten lät
det skulle kunna vara värt, att ta sig an ett skott till eller så
ett skott till eller två, för att få veta vad som hände då
skulle jag då lättare kunna förstå vad hon baserade sitt beslut på
eller lämnas förvirrad som en blind man i korsning utan ledhund
så jag ler en stund, lutar mig tillbaka och tänker till
för hon kan stänga sin bok men jag kan reflektera hur mycket jag vill
för hur ska man glömma bort den bästa bok man nånsin läst
ett par månader har gått och situationen har nu jäst
det gick för fort för att jag själv skulle se vad som hände
så jag märkte varken när det först gick fel eller när det vände
tjurigt utgick jag från en position som jag aldrig hade
lurigt slutgick det att jag skulle få vad jag alltid hade
frustrationen växte, jag fick spader, ville inte veta av de'
tills hon till sist sade att hon inte vill bli upptagen
hon sa till mig att jag inte kunde ta hennes frihet
ironiskt med tanke på att jag inte ville ta, utan ge
men nu kan jag medge att jag inte kunde se
och på grund av det, så pratar hon och jag aldrig mer.