Ch1ll - Tågterapi
i kavaj på centralen i sveriges regnigaste stad
bland människor, trängsel, stress och hat
ser några gubbar som glor på mina putsade skor
i ena handen en penna, i den andra en underbar ros
som höjer ögon och blickar när jag köper en dricka
tillbaks till terminalen, börjar söka en sittplats
hittar en intill en stressad mamma med kassar
börjar sippa på mitt kaffe och jag fastnar i tankar:
tänker på allt det jag egentligen vill säga till dig
tänker på oss och smset du mailade mig
det kanske kunde varit värre, men känslan
beskrivs bäst som att tappa känseln i hjärtat..
och jag vet att det finns tusen andra
men att försöka sluta tänka på dig,
kan liknas vid att försöka sluta andas..
tiden går, slutligen rullar det sakta in ett slitet tåg
..ska man hoppa ut framför, eller kliva på?
men jag har för stor respekt för människovärdet
för att vara självmordsbelägen..
har lärt mig att det aldrig kommer något nästa tåg
så det är väll säkrast att gå på detta då..
jag lämnar mitt kaffe och vänder på klacken
stegar bortåt, känner skuldkänslor bränna i nacken
men åt helvete med "borta bra men hemma är bäst"
jag lägger mina sista slantar på en enkelbiljett
tackar för mig och vandrar ut på perrongen
böjer mig, lägger min ros på den kalla betongen
någon ställer frågan "vart bär det åt?"
- ingen aning, det kvittar sålänge det är härifrån..
---------------------------------------------------------------------
Skriver av mig för stunden;
Om man aldrig är nere kan man aldrig uppskatta glädje.