Xantippa (en text - jag är en "namnlös" "artists")
Hej.
Jag skriver sådant här ibland, inte alls jätteofta. Ikväll blev det så, så jag tänkte att jag kunde få lite feed-back på den här texten. Alla jag känner säger saker som "skitbra" och "du skriver så jävla bra" så fort jag visar något till dem. Men den här texten vet jag att den inte är så jäkla perfekt så jag tänkte att jag kunde få lite tips och så.
Tack!
_______________
Tryck nåljäveln emot min panna och lyssna på mina tankar och karva
in min biografi i en vinyl som svajar som en svart matta i en pöl av hajar.
Jag är i ett evigt mardrömstadie där jag vill knarka och jag saknar att knarka.
Så tryck nåljäveln in i mitt armveck och trolla bort mitt skräckfyllda ansiktsuttryck.
Detta är min flykt, detta är mitt liv i ett nytt skick.
Jag försöker att andas tungt tillsammans med min nedsatta sikt.
En översköljande dimma för mig att försvinna och jag kan inte längre förnimma
omgivningen så som den är beskriven hur jag än försöker att minnas.
Verkligheten skildras ur fem sinnen sett och jag har utrett inget utav det som har skett.
Jag har alltid kunnat skratta i tårar när det har kommit till mig oförberett.
Med frågvisa ansikten som om jag skulle kunna bära svar,
jag kan inte hålla kvar mina tankar och åsikter om ifall jag är klar.
Min självmordsinstinkt säger att det är dags för att jag är redo.
Jag har en insikt i min egen plikt som jag utför utan att vara redo.
Jag vet att jag någon gång har sagt att jag kommer lägga mig ner och dö.
Och jag vet att jag någon gång kommer att lägga mig ner för att dö.
Jag har en framtidsvision lika trivial som mina minnesförluster.
Mitt blödande hjärta är brustet, eller så är det helt enkelt hål för att det är ruttet.
Hjärteskruttet gav mig en okronisk fysisk sjukdom som jag finner obotlig.
Jag berättande en gång en lögn som var otrolig för att få uppmärksamhet.
Det var en självklarhet för mig hur beståndelarna passade ihop som i Tetris.
Det enda som fattades var den långe jäveln som aldrig dyker upp förevigt.
Det finns tider som jag försöker att komma närmare mig själv med meditation
men jag förlorar min koncentration när jag tänker på livets mening och formation.
Manodepressiv när man lever ett fiktivt liv med låtsasvänner och ett eget perspektiv
och jag har skadat min käke varje gång jag har tuggat tuggumi.
Jag delar ut komplimanger som om det var till mig själv som jag gav det.
Jag sprider min säd i toalettstolar och hoppas på dagen då jag följer med.
men vi vet ju alla att det är något man endast hoppas på för en toalett är för liten
om inte avloppssystemet
Så där har ni den.