bobbo - hans andra han
jag är killen som gillar att skriva och har hur mycke matrial på datan som helst, men har stora problem med att komma till kritan med sjungandet. så jag delar med mig av lite texter som jag fått ihop, just den här handlar väll om en skitzofren person där ena sidan inte va lika god om den andra, kan även tolkas på andra sätt där vänner svikit :)
texten :
jag fattar tag om pennan, och ner får jag känslor på pappret
för jag har kniven i ryggen, och tårar faller som diamanter
igenom marken och jorden, det pulsar tårar från ett splittrat hjärta.
står här och skriker, med smärta från satans snärta
cementklumpar kring anklarna, står jag o drömmer om en edens gård
men mitt hjärta har flytt iväg och dansar rytm hans accord
men det har gått så långt, att det inte kan ränkas mil
och jag förlora i första rond, det va ingen ärlig strid
du satte dolken i ryggen, med ett gift i form av ord
du tog mer ner så långt på jorden, det borde kallas för mord
har man övergått från mänsklig, när skrattar åt en man som ligger
jag har redan sett min död, så jag är inte han som ligger o tigger
men du vinner, jag försvinner, skapar aska av nått som brinner
hjulen spinner, tiden vinner mina minnen rinner ut i vinden
jag förblir nu ett spöke, finns men varken lever eller död
tänker nu tillbaka, varför fanns jag där när du va i nöd
kryper runt på blöt asfalt, lämnar spår i form av torkat blod
inga sår på kroppen, men det är konsekvenserna av det jag ej förstod
så jag stod, utan mod, en moted som ej va god
våga inte säga nej, så jag föll ner i satans flod
jag va där, du va där vi va fast i samma atsmorfär
du hade begär, jag besvär, trodde inte det skulle sluta såhär
jag va i behov, du förstod du visa mig en vision
men jag visste inte att du ledda mig till en sprucken bro
du tog mitt steg emot ödet, för jag hade ingen chans
jag fatta ditt beslut, när jag börja dansa dödsdans
mina ben blev dina ben, alltför sent, kom problem
vi va ett, det va extremt, du hade satt mig i system
som va enkelriktat, en tunnel utan dörr och fönster
pusselbitar föll på plats, och börja hitta mönster
nu fanns ingen återvändo, för vi hade ju våra öden
ropen i nöden, ingen va där, dom svarades av döden